2010-07-27 Bangkok, Thailand, Wendy Guesthouse - Bängkuk Tillbaka i Bangkok och det känns ivf lite som att komma hem. Det här gästhuset är ett av de bättre med klockren service och bra frukost. Lätt att få tag i mat i närheten bland annat tack vare det finfina utbudet i MBK-köpcentrumet 200 meter bort. Även hostelet har bra mat. De kände inte igen oss när vi kom tillbaka efter någon månad. Iallafall gjorde de ingen ansats till att visa det. Rummet vi bokade via internet var sämre än det vi hade sist så vi bytte till samma som sist. Är antagligen vanligt att internet-bokade rum är sämre eftersom de vill ha de fina lediga för folk som jämför på plats. Bangkok är nog den storstad på resan som vi allt som allt gillat bäst. Lite otrevligt är det ju att befinna sig i en militärdiktatur, som Thailand trots allt är, med de bomber som briserat de två senaste dagarna men de har egentligen inget att göra med att vi väljer att resa hem imorgon. Har lagt upp en optimistisk plan via Air Berlin via Düsseldorf till Köpenhamn och därifrån direkt till Växjö med SJ. Det finns inte utrymme för minsta försening i vår plan men å andra sidan har vi inte bråttom hem heller så det kan få gå åt helvete iallafall litegrann. Framförhållningen är på topp då vi bokar ett flyg mindre än 24 timmar före vi faktiskt åker. Men tanken har ju funnits längre så det var inte oplanerat. Vi har helt enkelt inte energi att hänga omkring härnere längre. 2 år i ineffektiva U-länder (inklusive Norge) tar ju ut sin rätt. Kanske hade vi orkat mer om vi inte börjat med Kina som visserligen var relativt lätt att resa omkring i men som tog på de mentala krafterna lite för mycket. strax över 17 000 km blev det på 4.5 månad enligt Google Maps. Gör väl en summering när vi är tillbaka i civiliserade trakter. Är inte helt förberedda för hemkomsten och Växjö brukar väl tråka ut en efter en vecka ungefär. Planen är att landa mentalt, ta lite svettig men oklibbig Sverige-semester och börja fila på flytt till Stockholm senare i höst/vinter. Måste bara nämna det hiskliga akvariet på Sentosa Island i Singapore. Det var tydligen till och med nödvändigt att kunna klappa fiskarna. Säger en del om människorna vilken syn de har på djur tycker jag. Stackars fiskar. Och deprimerade delfiner. Visserligen lite coolt med rullband som man åkte på i akvarietunneln men åk till Osaka i Japan och kolla på deras akvarium istället. Helt utan skräninga kineser. Över och ut. 2010-07-22 Singapore, Singapore, Empire Hotel - Fine city Vissa lokalbor kallar sitt Singapore för Fine City. Inte för att det är fint utan för att man har höga bötesbelopp även för smärre förseelser. Till exempel kan det kosta S$500, ca 2500 kronor, att ta med sig en durian-frukt eller att äta eller dricka i t-banan. Tuggummi är inte längre olagligt men kan bara köpas på apotek som nikotin-dito och får strängt taget inte föras in i landet utan tillstånd. Som de anarkister vi är har vi idkat civil olydnad genom att olovligen smuggla tuggummi. Busigt. Om man befinner sig i kollektivtrafiken eller andra offentliga utrymmen råkar man ungefär var 20:e sekund ut för daddande budskap i form av lappar eller röster per högtalare. Enkla saker som att man helst ska stå till vänster i rulltrappan eller släppa ut folk från t-banan innan man går på. Eller lite läskigare att man ska rapportera "suspicious looking persons" för de kan vara terrorister. Inte för att folk verkar bry sig helt och hållet, så som de trängs i t-banan. Men annars radar folk lydigt upp sig på rätt sida i rulltrappan eller i gångfilerna på t-banestationerna. Hade nog föredragit förtryck med vapenmakt framför detta påträngade mjuka daddande. Vi står lite i valet och kvalet hur vi ska resa vidare och ska ta de närmsta dagarna att bestämma det. Jag vill egentligen besöka södra hemisfären för första gången nu när vi ändå är så nära. Jag vill också till Indonesien, bla till öarna Sumatra och Sulawesi, och vill gärnafortsätta resa markbaserat. Men vi har egentligen inte energi till att göra det. Det vi läser om Indonesien lockar inte så mycket just nu. Naturmässigt låter det fint och så men det verkar också både rörigt och rövigt. Tillbaka till ett oordnat u-land med luriga invånare. Ett alternativ är att flyga tillbaka till Bangkok som vi känner till härifrån Singapore och vila ett tag. Sen kanske vidare till södra Thailand som vi åkte förbi sist. Sen vet jag inte. Vi har till och med diskuterat att åka till Sverige och känna på lite behaglig och uthärdlig sommar innan stora vintermörkret. Andra alternativ är så skiljda som Sydkorea och Australien men känner att vi skulle vilja vara lite bättre förberedda för det. Kanske lägga kvarvarande Zloty på hög och ta en resa nästa år istället. När vi har energi och är på riktigt sugna på att resa igen. Vi har väl ändå bevisat det vi behöver så här långt. 2010-07-19 Singapore, Singapore, Empire Hotel - Singapore Jahapp, då har vi snart varit 1.5 dygn i Singapore och det har bara varit Glade Gunnar så här långt. Nej, min mage är kass för andra gången den här resan så det har närmast varit Galne Gunnar. Hunger tenderar i allmänhet att göra mig lättirriterad (enligt Ellen årets understatement) och matsmältningsproblem på det så är vi så nära galenskap det går. Men tror inte jag är där riktigt än iallafall. Kanske kommer. Enligt hostelets våg fattas det 10% kroppsvikt på båda oss sen vi lämnade Svedala. Tycker inte att det syns riktigt så mycket så virrig våg kan väl inte uteslutas. Men igen, resa rekommenderas som bantningskur. Det är inte främst maten som är dålig utan det är utebliven träning och obefintliga rutiner. Går liksom inte att käka, svettas och leta boende samtidigt. Kan också kallas dålig planering. Eller flexibelt resande. Den bästa planeringen är ju när man kan vara flexibel in i det sista. Men sånt där som regelbundet matintag går helt enkelt inte att organisera. Och tomma kolhydrater som godis fungerar inte som ersättning i längden. Singapore lite av ett nedköp så här långt. Boende är dyrt och delat badrum är mer regel än undantag. Bland det första vi såg på det här billig-hotellet var en mus som sprang in under kylskåpet i det gemensamma utrymmet. Men vi sover en våning upp och här förekommer det förhoppningsvis ingen mat. Håller oss dock ifrån hotellets frukost tror vi. En fördel med möss är att det då inte finns råttor. Eftersom de äter möss. Apropå råttor låg det en död dylik och flöt i ett trögflytande vattendrag några kvarter bort. Då blev man hungrig. Vidare apropå såg vi i Melaka en stor varan som tittade ut ur ett kloakhål så till och med varanerna bor därnere alltså, och den var enormt stor för det utrymmet. Undrar vad de äter. Nej, det är inte så svårt att lista ut. Melaka var annars väldigt puttinuttigt med många asiatiska kärlekspar som gullade omkring i blombeprydda blinkande cykel-rikshor med ompa-ompa-musik. Malaysierna hade lyckats rätt bra med rosa belysning och fejning av staden. Mycket konstgallerior och allmänt Österlen-aktigt. Men maten sög så det blir IG ändå. Överfarten mellan Malaysia i Johor Bahru och Singapore över sundet gick helt smärtfritt. Gränstjejen i Malaysia frågade efter Immigration Card som vi saknar, men lät oss passera när vi berättade att vi äntrade Malaysia via tåg från Thailand och aldrig försetts med ett sådant. Ett tyskt par som gjort samma sak hade sämre framgång hos en annan kontrollant och måste fylla i nya Immigration Cards. Vet inte om de var mindre tydliga eller bara råkade ut för diskrepans i hanteringen. Hade läst om att det kunde vara olika rutiner beroende på inresesätt tidigare. Fick hela 90 dagars visum i Singapore. Samma generositet som i Malaysia. Singapore verkar också lite galet med alla skyltar med uppförandekoder och vänliga röster som förklarar hur man till exempel ska åka tunnelbana. Men det är väl 1984 i år, är det inte. Inte heller är det än så länge så fint och snajdigt som man kunde förvänta sig. Kanske var det för 20 år sen. Men husen är iallafall rena. På utsidan. Och priserna är nästan som hemma. En Singapore-dollar är 5.30 SEK och en t-banefärd kostar ca S$2. Det är väl iofs bara hälften av vad SL tar. Så priserna är kanske 20-50% billigare iallafall. En sak som förvånade var mängden skog på norra delen av ön. Det är faktiskt regnskog där. Så det är inte stad över hela ön som är rätt stor ändå. Kanske 3x5 mil mätt över diagonalen på en romb. Det är så ön är formad iallafall. Idag har vi också sett inburade hinduiska prostituerade. Vi bor tydligen i ett sånt distrikt och det var en mindre folksamling som vi fick tränga oss igenom eftersom det regnade och trottoarerna är, precis som i Malaysia, inskjutna i husets nedersta våning. Iallafall i de mer traditionella kinesiska handelshusen i två våningar med affär underst och bostad överst. Folkmassan stod då och kikade in i en mörk burförsedd trappuppgång där fetlagda kvinnor poserade i Alladin-kläder. Märklig syn. Folksamlingen som bara glodde helt ogenerat alltså. Men det är väl så det blir i ett land där pornografi är förbjudet. Men inte prostitution. Det gäller ju att prioritera. Har egentligen-egentligen bara energi till att leta upp närmsta passabla restaurang när det börjar vankas matvarukrav. Får lite högre krav på hygienen vid magproblem så det mesta går fetbort. Sen är det ju rätt trist att leta omkring. Just den där perioden innan man skaffat kunskap om den närmsta omvärlden är jobbigast. Dvs var mat finns i närheten och sånt. Det har blivit rätt många såna perioder. Vet inte vad det finns i app-väg till mobiltelefoner när det gäller sånt här. Det man saknar är ju ett program som talar om var närmsta restaurang eller övrigt intresseområde finns och ett slags omdöme på detta. Google Maps har sådana funktioner. Knappast för U-länderna men i Singapore finns det säkert en fungerande tjänst. Då ska man bara ha en mobiltelefon också. Det enda som är säkert är att det blir enklare att resa i framtiden. Finns mycket att hämta i sk "Augmented Reality" till exempel. Dvs förstärkt verklighet mha pryttlar och pinaler där du tex skulle kunna hålla mobilkameran eller kolla med dina högteknologiska glasögon på ett dubiöst hotell och få fram alla data, priser, tillgänglighet, om bedbugs ingår och så vidare. Vill ha. Nu. Tack. Bedbugs har vi helt sluppit annars. Det är stora kreatur som tuggar på resenärer när de sover och verkar allmänt läskiga. Imorgon ska vi se lite mer av stans modernare delar och antagligen ta oss till vattenhålet Sentosa Island och kolla på ett störra akvarium där. Eller så åker vi till Ikea och äter, men familjen får väl krupp om jag skriver det. Så det skriver jag inte. 2010-07-14 Melakka, Malaysia, Cheng Ho Guesthouse - Melakka Ett förvånansvärt lugn här i Melakka. Antagligen som Visby i lågsäsong. Enda kvirken var att nästan allt verkar stänga klockan 18. Precis när vi var ute och jagade dagens mat. Många gamla hus och mysiga ställen. Staden är ett världsarv och därför ganska konserverad men i delarna närmare havet byggs det friskt. Har inte kollat runt så mycket då vi tog bussen hit idag som gick alldeles smärtfritt. Hade inte bokat något på förhand men tog en lokalbuss ut till busstationen i Kuala Lumpur som gick då bussstationen i Chinatown med kort varsel byggs om och flyttats ut på parkeringsplatsen till en stor stadion 5 km söderut. Läste om detta och tydligen skedde ombyggnaden med bara en veckas notis så bussbolagen hann knappt få med sina pinaler och flytta ned. Det var inte skyltat ett dugg och tydligen har det varit en del missförstånd pga detta. Det finns väl en risk att det har med korruption att göra när såna märkligheter sker. Typ att nån betalat för att få ett kontrakt och man vill börja bygga innan nån annan märker det eller nåt sånt. Vill inte veta vilka rättigheter bussbolagens anställda har i detta sammanhang. Iallafall hade vi förväntat oss den anstormning av trevliga bussbolagsrepresentater som skriker en i örat och undrar vart man ska så att de kan slussa en till just deras bolag. Troliga/vanliga destinationer skriks ut skapligt random. Det har nämligen inte skapats något statligt eller större bussbolag för långfärdsbussar så konkurrensen är benhård. Fanns nog ett 30-tal företag med varsitt tält på den provisoriska buss-stationen. Finns också företag som bara lever på att ta extra för att sälja de andra bolagens biljetter, och ofta går det inte att se skillnad på dessa. För att inte uppmuntra månglarna valde vi iallafall ett stånd med en kille som satt helt kolugn med både publicerade priser och tider. Så man vill att de ska fungera alltså. Ignorerade säkert 15 prackare innan dess. Systemet är egentligen en katastrof men så länge man vet vad man kan förvänta sig är det inte så farligt. Blev en liten chock första gången när man kom från Thailand bara. Precis som sist vi åkte var det på sin höjd 10 personer i den stora och moderna bussen. Apropå benhård konkurrens är det rätt otroligt att det går ihop. Men föredrar ju detta framför Laos vi-kör-bara-när-det-är-lönsamt alla gånger. Kanske är drivmedel billigt här eftersom Malaysia har sin egen olja. De kör sannolikt övertaliga turer medan man i till exempel Sverige där det kostar mer kör färre, för att man inte ska riskera att köra tomma turer med förlust. Beställer du en Swebus-biljett är det inte ofta du kan göra det 20 minuter innan bussen ska åka menar jag. När vi kom fram till Melakka var det också till en busstation en bit utanför stan. Det är standard härnere även om det ofta blir opraktiskt. Man förstår ju varför dock med tanke på hur trafiken ofta fungerar inne i städerna. När man kommer fram finns det ofta ingen information om hur man kan ta sig vidare. Igen misstänker man korruption då säkert mången glada taxibolag är intresserade av att hålla informationen på ett minimum så att fler resenärer tar taxi istället. Men vi har ju lärt oss ta reda på det på förhand. Idag följde vi folkflödet i bussstationen till lokalbuss 17 som var ett riktigt sletet härke med bara öppna fönster. Man skulle inte köpa biljetter på förhand utan det kom en liten konduktör i bussen senare. Allt sånt väntas man veta utan information. Får ju bara se på hur folk gör, även om man ogillar flockbeteenden. Mr Ho som driver gästhuset här är en energisk värd vars första fråga var om vi var från Norge. Det är många som frågar det framför Sverige faktiskt, och de har väl mer pengar att resa med antagligen. Men bra gissning hur som helst. Han tyckte av någon anledning att vi skulle välja ett rum med delad toalett och det viktigaste med ett gästhus var att toaletten var ren. Vi skulle gärna provsitta. Men vi förklarade att vi är private people och tog Ensuite istället. Antog vidare att vi inte åt spicy food, vilket väl också är ett korrekt antagande för de flesta från våra breddgrader, även om det inte gäller för just oss. Iallafall kunde man gå gatan norrut om man sökte spicy food och söderut om man inte gjorde det. Det påminner som sagt lite om ett Visby här. Men utan Stockholmare, även om vi redan sett några andra svenskar. Många hus är renoverade och väldigt fina. Gillar än så länge stället men det brukar vara enkelheten att finna fräsch och välsmakande föda som avgör om det går att stanna längre. På slutet i Kuala Lumpur var detta ganska svårt och frukost åts till exempel på Starbucks varje dag. Förvånansvärt energirik föda som håller länge. Det är väl som vanligt med industrialiserat amerikanskt, späckat med fett och socker men minimalt med vitaminer. Hellre det än kackerlackor som tittar fram när man fått maten iallafall. Kul att höra att det är varmt i Sverige förresten. Synd att bostäderna ofta inte är gjorda för värme. Här sitter vi inne i AC. 18 grader max. 2010-07-12 Kuala Lumpur, Malaysia, Starbucks - Chinatown (som filmen, eller nåt) Ellen och Andreas om vartannat: Har tagit en liten timeout från resandet och upptäckandet den senaste veckan, och istället haft filmmaraton på rummet. Efter den sista tidens sträckläsning av Stieg Larssons Millenniumtrilogi tyckte vi att det vore passande att se filmerna som gjorts också. Slutsats av detta: Läs böckerna, skit i filmerna. Antar att man skapar sin egen bild av karaktärerna när man läser, som sedan krockar med manusförfattarens tolkning. Blir då bara jobbigt att se på filmen när man sitter och stör sig på alla olikheter och felvalda skådespelare. När man dessutom ändrar storyn i filmtolkningen och utelämnar viktiga detaljer som författaren säkert suttit och klurat på i flera dagar och glömmer till exempel att mörda en person. Som sedan nämns som mördad senare handlingen. Då blir det lätt förvirrat. En parentes men förstår inte riktigt hur detta kunde passera klippningskontrollern. Kanske är mordet med i extended edition som släpps på DVD, som ju är brukligt så att man kan sälja samma film en gång till. Bäst i filmen är alla skådespelare man vet är vana vid TV-/film-formatet och som inte pratar välartikulerad teatersvenska utan minsta känsla. Behovet av motion har börjat smyga sig på. Man känner en längtan efter att ta ut sig riktigt ordentligt. Inte minst för att kunna sova bättre om nätterna. Inte för att vi sover dåligt nu, men vi går inte och lägger oss förrän vid 02-tiden på natten. Klart om man går efter svensk tid, dvs -7 timmar, så blir det ju ganska lagom. Eftersom vi befinner oss i en storstad där temperaturen aldrig sjunker under 27 grader, och vi är ganska bekväma av oss (luftkonditionering är ett krav vid utförande av allt jobbigt såsom att äta, sova, åka kollektivt) så går det inte bara att ge sig ut på en löparrunda runt kvarteret. Längtar redan till framtidens klimantkontrollerande kläder. Chinatown är lätt sletet. Vi har varit här länge nu men inte hittat vettiga restauranger i närheten som är värda att besöka åter varför varje av dagens cirka 3 restaurangbesök blir en liten kreativ utmaning. Frågan "Var ska vi äta?" måste besvaras ungefär var 4:e timme. De lokala haken är inte mycket att hänga i den berömda julgranen. Vi föredrar de mer välordnade alternativen i köpcentrumen där variationen är större. Där kan man också sitta inne i lugn och ro. Det är lite långt att ta sig dit via kollektivtrafiken dock när man redan gått och blivit hungrig. Man borde använda en timer som en Skalmansk Mat- och sov-klocka så man bättre håller koll på tiden. När man väl är hungrig är det ju försent att gå runt och leta. Jag ska inte rösta på Sverigedemokraterna som vissa antytt. Men hela tiden slås man av att framförallt slöjbeklädda kvinnor verkar ofantligt tröga och flyttar verkligen aldrig på sig när man behöver komma förbi. En annan rolig grej är att man ser par där kvinnan är heltäckt och mannen ser ut som en tvättäkta wife-beaterslusk med både shorts, linne och obligatoriska guldliknande attiraljer. Det roliga är ju hur den ena parten fått applicera en fullkomligt västerländsk outfit medan den andra ska behålla den förmodat traditionella tält-dräkten. Vet inte hur det är i Malaysia men i andra delar av den muslimska världen är ju både slöjan och tältet relativt nya påfund. Apropå Islam måste också bara nämnas att musikstilen Black Metal olagligförklarats i Malaysia. Detta skedde 2006 då den ansågs utgöra ett frånfälle från islamska läror och praktiserande kan straffas enligt Sharialag. Så bra kan det bli om man förvirrar in religionen i lagstiftningen. Månadsavräkningen visade att vi överskridit de planerade 7 lakanen med ungefär 20 procent. Helt i sin ordning då vi befunnit oss i de mest välbärgade ekonomiska zonerna i Sydostasien den sista månaden. Nästa budgetmånad väntar dessutom Singapore. Härnäst den gamla hamnstaden Melaka söderut. Rambo-kniv är tydligen ett etablerat begrepp i Malaysia då vi i en tidning läste om ett rån mot en juveleraraffär som utförts med "Rambo Daggers" som beväpning. Jaha, det var veckans gnäll. Men ska nog ändå nämnas att denna vecka nog varit den mest avslappnande hittills. Vi är inte gjorda för att ha ständiga aktiviteter på tapeten utan behöver tid med lugn för reflektion och smältande. 2010-07-06 Kuala Lumpur, Malaysia, Etika Guesthouse - Ikea Noterade skillnader mellan ett svenskt eller norskt Ikea och ett malaysiskt: - Hela butiken är vänstervriden och inte högervriden. Dvs hela butiken är vänd på andra hållet än den brukar vara. Har hört att man säljer bättre i (svenska) butiker där man går ett högervarv genom butiken än en där man går åt vänster. De flesta (svenska) butiker är också organiserade på detta sätt. I vänstertrafikerade länder är det då sannolikt tvärtom. Ikea gör ju inte fel, eller hur? När man möter folk på gatan är de dock inte helt konsekventa med att gå till vänster. Snarare är de konsekvent inkonsekventa. Precis som vanligt med andra ord. - Bruntoner i utställningar och produkter är extremt mycket vanligare. Också andra naturfärger och mönster med orange och ockra. Helt klart träd, gräs och stenar som gäller. Möjligen därför Ikea för några år sen bytte ut svart som en standardton på trämöbler mot den svartbruna som inte är snygg nånstans. - Man har bönerum vid sidan om restaurangen. Ett för män och ett för kvinnor. Klart man måste ha det om man ska kunna be fyra gånger om dagen. - Pommes Frites är standardtillägg till köttbullarna och att välja potatis istället kostar extra. Pommes är antagligen både billigare att producera och mer efterfrågat lokalt. Köttbullarna var också gjorda av biff och smakade lite bättre än vanligt. Mer köttiga istället för "köttiga". - Bara läsk till maten. Ingen lingondricka, mjölk eller liknande. Antagligen av kostnadsskäl precis som ovan. - 5-kronorskorvarna (här 2.50-kronorskorvarna) låg färdigapplicerade i bröden i disken. Mer effektivt men inte lika hygieniskt och sannolikt även med viss smakpåverkan. Korvarna var också av kyckling och förstås inte gris. - Ikea-bussen som transporterar folk gratis till varuhuset är en fräsch buss med AC och inte en begagnad gammal Volvo. Vi lyckades också missa denna buss hem 2 gånger men det gjorde inget för då kunde vi hänga på Starbucks och surfa på deras Wifi. Egentligen vill man ju inte göda "imperialisterna" (Starbucks blev vid sidan av McDonalds och de onda bankerna vandaliserade av vänsteraktivister vid demonstrationer i Kanada nyligen) eftersom vi inte gillar kedjor i kafé-format. Men här gör vi nog det ändå. Det gamla vanliga argumentet att man vet vad man får. Och kanske ännu viktigare att nästan inget annat kafé har Wifi. Ja, det var väl det om Ikea. Annars var det trygga famnen. Rätt stort varuhus tror vi. Fick med oss Ballerina-kex, svenska chips, dajm och kexchoklad. Utbudet i svensk-shopen var annars inte så stort men den verkade heller inte så populär. Såg bara en tant som köpte vanliga ostkex som man lika gärna kan köpa i de inhemska butikerna. Som för övrigt har rätt bra, men lite vanligt, utbud. Mest anmärkningsvärt är väl att de istället för en Halal-sektion har en "Non halal"-sektion där icke-muslimer kan handla orenheter som Spam, bacon, korv och sånt. Vi var inne i en lokal krimskrams-butik i väntan på Ikea-bussen och det var ju väldigt intressant med till exempel all märklig köksutrustning man använder för att göra dumplings. Man ser att kvaliteten på Ikeas grejer är mycket bättre än det som annars säljs härnere, men priserna är dock inte lika bra. Precis som alla andra västerländska kedjor egentligen. Men det är väl det man får betala för om alla inblandade ska ha justa villkor. Vilket man ju ivf får hoppas att de har. Idag har vi också checkat ut från vårt lyxhotell och tagit in i Chinatown. Till att börja med försökte vi med slet-hiss-hotellet som nämndes i gårdagens text. Men efter att vi fått vårt förbokade rum ostädat och dessutom hittat en kackerlacka i badrummet så begärde vi helt enkelt pengarna tillbaka och sjappade till det backup-guesthouse vi sett ut i förväg. Istället för 55 RM (132 kronor) betalar vi nu 80 (192 kr) men får eoner mycket mer för pengarna. Går inte ens att jämföra vårt nu rena rum med det fläckiga vi bokade först. Det senare stod förstås med i Lonely Planet medan det vi tog nu inte gör det. Vill verkligen träffa någon av deras sop-skribenter alltså. Eller om det faktiskt är så att servicen på de ställen som tas med i boken lätt fallerar fullständigt tack vare det. Det där med gäst-djur är rätt dumt för som vi väl nämnt tidigare lockar man dem till sig genom att till exempel äta i rummet. Det borde ju folk kunna förstå men antagligen vill inget gästhus hjälpa till på vägen med infolappar eller så. För ingen vill ju stoltsera med att man har extra inneboende att erbjuda. Och då snackar jag inte om de hinduiska prostituerade som vi också sett i Chinatown. Lite andra visuella standarder och fysiska storlekar är helt klart idealet där. Ett tydligt tecken på mångfalden här i Malaysia. Jaha nu var klockan 03:00 AM igen och det är för länge sedan dags att sova. Godnatt. 2010-07-02 Kuala Lumpur, Malaysia, Swiss Garden Hotel - Ellen noterar Efter en lätt illamående busstur på serpentinvägar från Cameron Highlands till Kuala Lumpur har vi nu krupit till kojs i rummet på ett fyrstjärnigt hotell inte långt från Petronas Towers. Tyvärr med utsikt över ett hotellbygge, men vi tröstar oss med den välfyllda minibaren. Sammanlagt tre nätters lyx har vi kostat på oss, sen flyttar vi någonstans där det inte kostar skjortan att bo. Det är ett väldigt fint rum vi bor i dock. Med tidning varje morgon, badkar och tjocka täcken. Från bussterminalen tog vi oss med Monorail till hotellet. Det är ett tåg som går uppe i luften precis som Skytrain i Bangkok, men med fördelen att man kan se in i förarvagnen och därmed har sikt framåt. Känns lite som att åka berg-och-dalbana, fast utan backarna. Härnäst väntar en tur till IKEA för att mätta Sverige-abstinensen med köttbullar och lingon. Ska också bli intressant att se om det är några skillnader i sortimentet, t.ex bönemattor eller så. Ellen har nu läst ut hela Millenniumtrilogin av Sieg Larsson, och istället har Andreas börjat förkovra sig i böckerna. Vi har idag inmundigat varsin kanna kaffe på lokala Starbucks-haket, vilket kanske gör att det inte blir helt enkelt att sova i natt. Verkar för övrigt finnas ett Starbucks i varje gathörn här. Eller åtminstone två i varje köpcentrum. 2010-07-05 Slut på Ellens text. Andreas tar vid.. .. Eftersom Ellen är så formidabelt seg på att uppdatera och vi faktiskt har en deadline! Eller det har vi naturligtvis inte men jag har ju som nämnts också börjat läsa Stieg Larsson och där är det nån Kalle Blomqvist-journalist, så man färgas en del i tänket/språket. Idag har vi mutat några byggarbetare för att komma in i ett rivningsfärdigt fängelse. Byggt 1896 för kolonialmakten och ett fängelse till och med 100 år senare. Ca 6000 fångar huserade i vad som nu ska bli en del av Golden Triangle. Det ekonomiska centrumet i huvudstaden Kuala Lumpur där även Petronas Towers finns. Petronas Towers det statliga oljebolagets högkvarter och också Kuala Lumpurs signum bestående av 2 av världens högsta hus. Dvs de var världens högsta tills för några år sen. Sen har ju ett antal hus knipit kronan fram till nu. Andra hus i Asien förstås, för det är ju där man bygger de högsta husen nuförtiden. Det högsta nu ligger i Dubai om jag inte minns fel. De har väl antagligen lånat pengarna för att bygga det dock. Dubai är ju ett ekonomiskt fuskbygge. Men nånstans ska man ju kunna åka skidor inomhus mitt i öknen också. Inomhus här i Kuala Lumpur har vi hittills bara hittat ett helt tivoli, inklusive berg-och-dalbana. De hade även Superbowl med ca 50 bowlingbanor och jag vet inte allt vad som fanns där. Stort var det iallafall. Tillbaka till fängelset var det ju en sorts pojkdröm att utforska ett övergivet fängelse. Vi var åtföljda av en av byggarbetarna men han kunde inte engelska så det var mycket hutande och pekande. Byggnaden var byggt som ett X på klassiskt filmfängelse-manér och vi hade fri tillgång till lokalerna. Hur många celler det var vet jag inte men det var en säng i varje. Hela Xet var ca 200x300 meter till ytan och i 3 våningar. Vissa med gallerdörrar och vissa med trä. I de övre våningsplanen med trädörrar var korridoren utanför i 2 våningar. Som sagt precis som en fängelsefilm. Det måste ha blivit väldigt varmt att sitta där då det bara var helt standard gallergluggar utan glas utåt. Rätt risigt med tanke på att det var aktivt till slutet av 90-talet. Då de sista dödsdömda avrättades. De senaste dagarna har vi mest legat och dragit oss på vårt hotellrum på 11:e våningen för 100$ natten. Imorgon ska vi flytta vidare till China Town. Eller snarare western-town. För det är backpackerområdet och då är vi strax tillbaka bland sopor och inavlade britter. Iallafall kollat på ett otroligt sletet rum i ett hostel med världens läskigaste hiss. Lite som hissen i Växjös gamla vattentorn om någon minns den, bara ännu mer creepy. Var iallafall tvungen att testa den en våning men tror vi tar trapporna i fortsättningen. Rummet kostar ca en 20:del av vad vi betalar för boendet nu och inkluderar ändå ac, badrum och wifi. Det här så kallade lyxhotellet är visserligen fint men man betalar också för en som lagar frukost-äggen på plats, precis som man vill ha dem. Och för en annan som plockar fram besticken åt en. Lite over the top alltså. Man är ju bara lite bekväm, och inte invalid. Trots överdådet har de inte koll på basala saker som att man inte glatt skrider in och ska städa när man står i duschen. Man får aktivt bruka Do not Disturb-skylten. Kan dock tycka att eftersom man stoppar nyckelkortet i en läsare som strömsätter rummet borde man också automatiskt kunna se om någon är därinne. Men, men.. det är väl för högtekologiskt. Lite överraskande med oväntat besök blir det ju ialla fall. Ekonomiskt har vi naturligtvis överskridit budgeten på sistone med tanke på boendet. Men också Bangkok-vistelsen bör ha blivit dyrare än beräknat. Har faktiskt inte kollat än men det kostar att inte vara ett sleto. Men vi är rätt nöjda med det ändå och det är ju inga hiskliga summor det handlar om. I övrigt tuggar vi ivrigt våra Mentos som ersatt Snickers som basvara. Vi föredrar smakerna cola, mint och ismint. Den sistnämnda smakar nästan tandkräm och vi har dessvärre inte återfunnit den sen vi lämnade Bangkok. Annars är man lite orolig för näringsintaget. Kött får man frikostiga mängder av men något vi saknar mer är grönsaker. Det är väl lite tomat och sånt i indiska grytor. Och käkar man koreanskt får man deras kimchi, chilimarinerad kål. Men annars är det väldigt sparsamt med grönsaker. Ellen har faktiskt gått och blivit lite förkyld sen vi var i Cameron Highlands men det beror nog mer på kylan än på vitaminbrist. Det är inte så väldigt varmt i Kuala Lumpur heller vilket bara är skönt. Bara lite klibbigt på dagen men ingen äcklig sol. Hehe. Kuala Lumpierna har verkligen formidabelt många olika typer av kollektiva transportmedel. Har inte fått med alla än men när vi åkte mellan Golden Triangle och Chinatown brukade vi 3 olika slags transportmedel som gick på skenor över marken. Gillar dessa. Det hade nog gått an att ersätta till exempel Saltsjöbanan i Stockholm med ett sånt där. Man kan ju ha enkelspår i flaskhals-tunneln. Och varför inte något över vattnet också som inte går via Gamla Stan. Men var pengarna ska hämtas för själva bygget vet jag inte. Men det kanske var en dum idé att konservera hela innerstan vykortsnygg och inte öppna för fler glada skattebetalare medelst riktiga höghus. Men 25 år i bostadskö kan man väl också stå för en hyresrätt i innerstan. Loggade på för några dagar sen för att kolla läget och sökande på innerstadslägenheter har verkligen stått i kö sen mitten på 80-talet. Det verkar ju fullt rimligt. Imorgon har Ellen tvingat till sig en tur till Ikea där vi förväntar oss kunna proviantera på lakrits, ost och andra basvaror. Sen blir det fest. Eller iallafall lite mysigt knaprande på rummet. Sen får vi väl också pallra oss ut och kolla närmare på Petronas Towers och åka runt med den käcka kollektivtrafiken. Har inte kollat så mycket på vad man kan se annars men vi tänker väl oss stanna i Kuala Lumpur tills vi tröttnar på stan. Det är iallafall bra att vi nu flyttar lite inom ett och samma resmål då vi pratat om att man borde göra det för att uppleva mer. Har backtracket lite och det är nu 2 månader sen vi var i Nong Khiaw i Laos och strax därefter åkte vi vidare till Vietnam. Det känns som både längre och kortare tid samtidigt. 2010-06-30 Tanah Rata, Malaysia, Twin Pine Guesthouse - Cameron Highlands Tanah Rata i Cameron Highlands. Nån slags klimateriellt paradis såhär nära ekvatorn. Bara kring 20 grader och vi tycker faktiskt det är lite kyligt. Iallafall så här på kvällen då vi anlände efter mörkrets inbrott. Fantastiskt. Vägen hit gick över vida djungliga vidder. Eller snarare bergsområden med bra vägar och obruten skog. Får nog säga att detta slår Laos så mycket att det nästan blir onödigt att åka dit. Förutom det rurala då. Men ska man rekommendera några länder såhär långt är nog Thailand och Malaysia att föredra. Iallafall på en längre resa där komfort också måste ingå i ekvationen. Härliga stora ormbunkar. Halvpalmer. Ser ut som något man sett i bilderböcker om dinosaurier. Såna där där man drar i en pappersbit och så öppnas munnen på nån gammal skräcködla. Mest otippat när vi började närma oss var alla odlingar. Till exempel te- och jordgubbsodlingar. Annars verkar det som vanligt lite turistigt. Många västerlänningar och till och med Starbucks har hittat hit. Men det är ändå en ganska liten by. Vi skiter i turguider och ska imorgon känna på vädret och ta oss på en egen liten färd på de stigar som finns häromkring. Hoppas vi kommer hem igen också. Man kan också ta sig runt med lokalbuss. Kanske kan vi till och med använda vandringskängorna som vi släpat på hela resan. Har ju en del vinterkläder som vi använde i Ryssland kvar i bagaget eftersom vi inte fått tummen ur och sända hem dem. Faktiskt använder vi knappt innehållet i våra stora väskor utan bara de små. Det är lite kläder. Men man skulle helt klart kunna klara sig med handbagage för flyg och lite mer om man ska ha lite puder och elektronik med sig också. Missade nämna i stycket om Penang att fnittriga tjejer i niqab också finns. När man dessutom parar sin niqab med en Playboy-plånbok blir det så motsägande att man bara garvar. Dags att ta av sig slöjan kanske. Maten här verkar lovande precis som i Georgetown. Det enda luriga är vad som egentligen är Malaysiskt och vad som är indiskt respektive kinesiskt. Kanske är det helt enkelt den mix av dessa kulturer som utgör det Malaysiska. Det ska visst vara mer utpräglat Malay på östkusten. Det är annars rätt otroligt vad lite man vet om länderna man åker igenom egentligen. Åker förbi städer i Göteborgs storlek och floder större än Sveriges största älv och man vet inte ens vad de heter . Eller om Malaysia är en demokrati eller diktatur som Thailand. Men det är klart. Det är ju bara ett litet land på 25 miljoner. Dvs något fler än det bor i hela Norden. Igen bor vi i markplan och har redan sopat ut två mindre kackerlackor. Man ska ju inte döda dem för då kommer fler, säger sägnerna iallafall. Inga odjur i badrummet så här långt dock. En annan detalj är att man hör grannarnas ungar hoppa i sängen. Eller om det är sexuella aktiviteter som pågår. Inte mellan barn då men ljusröstade individer är det iallafall. Skogen ligger nära så man hör en del andra nattliga ljud också. Syrsor och sporadiska hoanden. Rätt mysigt. Nu ska snart Ellen få lägga ifrån sig Stieg Larsson, vars tre böcker sträcklästs den senaste tiden, och sooova. 2010-06-29 Georgetown, Malaysia, Oasis Hotel - Penang summerat Blivit kvar längre än förväntat på Penang. Här finns en del att göra och maten är riktigt bra. Väldigt jämn och hög kvalitet på all mat. Bara en gång har det smakat som en svensk "kina"-restaurang. Dvs kletig sås och gummi-kött som man iallafall inte äter i Kina. Har väl uttryckt det förr men det är fläsk som är det fina i Kina. Alltså det som smakar bäst. Vet inte om man kan köpa fläsk som varken är rimmat, rökt eller saltat i Sverige men vi får se. Inte kotlett eller filé alltså. Fett skareva. Har bussat omkring på ön i alla riktningar via den utmärkta kollektivtrafiken. Det bor tydligen 1.5 miljon pers här så det är rätt tätbefolkat. Men det är en forest reserve i bergen på mitten så man har skogen som fond hela tiden. Rätt coolt när det är vad som ser ut som villaområden av Hovshaga-typ med fotbollsplaner och lekparker. Sen är det bara palmer och djungel runtomkring. Man bygger många höga vita hus också på typ 20 våningar. Det gör man inte i Stockholm. Har besökt Penang National Park i öns nordvästra hörn samt War Museum i det sydöstra. Det förra var rätt fint och innehöll en hel del djur som varaner och apor som man faktiskt fick se. Vanligtvis i reservat ser man ju inte ett skit. Och det är väl också några av de första vilda djuren vi sett här i sydostasien. Tog bara 2 månader alltså. Då ska vi bara bada också. Nej, jag skojar. Men så djävla mycket badar vi inte. Det är för varmt. War Museum var ett brittiskt-byggt kustartilleri från 30-talet ombyggt till lustiga huset. Dragplåstret verkade vara paintball och en skräckvandring man kunde göra i mörkret. Tydligen har kullen spökrykte lokalt efter -45 när jappsarna drog efter ockupationen och "återupptäcktes" 1970 av nån förtida urban explorer. Hade nog varit roligare att se det med lite patina 1970 än nu med färgade lampor och gummiskelett. En kul detalj var dock japanska dollar som trycktes under ockupationstiden. Vädret här har varit rätt hyfsat. Inte så farligt varmt. Det ska vara regnperiod på Malaysias västkust nu och torrt på den östra. Kanske tar oss dit senare. Annars är det rätt skönt med lite svalare väder. Svalt som i att man kan vara ute även på dagtid. Fortfarande blir man rätt blöt efter några tiotals minuter dock. Har inte sett till fler råttor förutom en överkörd sen första dagen. Däremot nån sorts plattmaskar och en enorm spindel i vårt badrum. Man ska helt enkelt inte bo i markplan. Imorgon tar vi buss till byn Tanah Rata i Cameron Highlands. Det är tydligen högsäsong där nu på sommaren så det verkade vara tvunget att boka boende. Har dock bara bokat 2 nätter. Därefter Kuala Lumpur. Har kollat på lyxhotell i KL men att det ska vara så billigt att bo dyrt där verkar lite överdrivet. Visserligen kan man bo mer än vettigt från typ 100$ vilket inte är så mycket för ett fräsigt hotell men rätt mycket när det är nästan dubbla dagsbudgeten. Däremot verkar sletställena ganska dyra i jämförelse och det är väl det som är grejen lite: det som ska vara mellan sletställe och lyxhotell finns inte. I övrigt har vi varit uppe ganska sent på sistone. Går och lägger oss vid 2-tiden. Det började redan i Bangkok men en timmes tidsförskjutning åt fel håll i Malaysia hjälpte inte. Så det är väl vad vi tampas med nu. Förutom djuren i badrummet då dvs. 2010-06-24 Georgetown, Malaysia, Oasis Hotel - slet och skräp Framme i Malaysia i Georgetown på ön Penang. Britternas första koloni i Sydostasien och föregångare till både Singapore och Hongkong. Första intryck när vi tog färjan hit var att det också såg ut lite som Hongkong med höga vita hus och berg bakom. Andra intrycket när vi kom fram var att det var lite sletet. Iallafall nu när vi kommer direkt från Bangkok. Har kollat rummen på flera budget-hostel från Lonely Planet och det var ingen vacker syn. Fann till slut ett billigare kines-drivet hotel med både större och fräschare rum. Spolfunktionen på toaletten fungerar dock inte. Det kommer inte nytt vatten i tanken efter att man spolat. Men man kan fylla på den själv med stjärt-tvättarslangen. Som för övrigt är en bra uppfinning. Mycket bättre än toapapper. Men det slår förstås inte japanernas toaletter med både sitsvärme och kreativa spolfunktioner. Nytt land, ny valuta, nya eluttag, ny religion, samma vänstertrafik. De flesta kvinnor har slöja, vissa har inte horn men pricken i pannan. Västerländska kvinnor förväntas inte bära slöja men man ska visst täcka axlar och knän och inte gå i bara linne här. Men det har jag gjort ändå än så länge. Får se senare om det blir någon skillnad i bemötande när man klär sig som folk. Har prövat maten och det var topp nästan. Lerkruke-grillad Burjani-kyckling för 7.50 Ringit. Ca 18 kronor. Var meningen att man skulle äta den med händerna men försnillade ändå till mig en gaffel. I andra delar av Asien så äter man inte med vänster hand eftersom den är till för andra saker. Men vad jag såg var det OK här. Men antagligen kan man inte använda vem som helst som ett föredöme i etikett. Om man nu ska bry sig om hur det ser ut när utlänningar äter med vänster hand menar jag. De kanske tycker det är spontant äckligt att äta med vänstern oavsett vilka hygieniska vanor man har. Lite som att man inte ska peta sig i näsan. Man kanske vet att det är äckligt men kanske inte att anledningen är att sjukdomar lätt sprids via näsans slemhinnor. Men det verkar de ju i och för sig inte alls vara medvetna om. Näspetande är en vanlig fritidssysselsättning härnere. Tåget hit höll god kvalitet fastän det var andra klass. Breda sängar på längden i tåget och möjlighet att ligga och titta ut. Minus var förstås de sedvanliga husdjuren och att det bara var skynken och inte dörrar att stänga om sig. Husdjuren kommer fram kvällstid och luktar sig till mat. Märkte man snabbt när vi beställt mat vid 7-tiden. Misstag. Beställ tidigare så slipper du fäktas vid matbordet. Det var ett koreansk-byggt tåg med både squat- och västerländsk toalet men insektsfritt var det inte. Kanske de inte har såna problem i Korea heller. Gränspassagen mellan Malaysia och Thailand skedde vid 10-tiden utan problem alls. En pikant detalj var den vinglige konduktören som kontinuerligt inmundigade diverse rusdrycker och var väldigt stolt över sina medsmugglade kampfiskar. Tydligen höll han på med fiskfäktning. Det skedde även en del diskussion kring betalningar, väskor med okänt innehåll och misstänkta blickar. Gick att fantisera ihop ett helt smuggelscenario men hur verklighetsbaserat det var framgick inte. Gränsvakt måste iallfall vara ett suveränt yrke för smugglare. De har inte haft några knarkhundar vid någon gräns så vet inte vad de främst är ute efter. Värdesaker kanske. Malaysia är ett rikare land än Thailand. Plats 67 över BNP per capita medan Thailand ligger på 93:e. Ändå har vi åkt både färja och skaffat boende utan att lyckas besöka en uttagsautomat. Men vi ska ta och finna en så snart vi orkar gå ut igen. Är lite bortskämda med ATMer då de tidigare funnits nästan överallt, men här finns de tydligen bara kring bankerna. Som alla visst ligger på samma ställe. Pust. Vi blir nog här några dagar. Nästa stopp är något av Langkawi Islands, Cameron Highlands, huvudstaden Kuala Lumpur eller så åker vi helt enkelt tillbaka till Thailand. Exakt vilken resväg vi väljer framöver har vi bara haft en vag idé om men troligen söderut i västra Malaysia, med kanske en avstickare norrut igen på djungel-järnvägen eftersom vi har en liten fäbless för att åka tåg, sen Singapore och vidare till Indonesien. Kan dock bli knepigt att fortsätta resa markbaserat över Indonesien så får se om vi kommer frångå detta. Fortsättning senare på kvällen 2010-06-24 ... Har funnit uttagsautomaterna. Som tur är är staden lätt navigerbar till fots. Även om det är dåligt med regelrätta trottoarer. Trottoarerna som finns är insjunkna i första våningsplanet. Som de där tidigare nämnda trottoarerna med tak över som saknades i Bangkok faktiskt. En detalj apropå stadens fräsch-het är de frekvent förekommande feta råttorna som springer i de öppna dikena/kloakerna. Inte konstigt eftersom soporna placeras ute på gatan. Vet inte om de står där hela natten men verkar onekligen så. Rena gnagarbuffén alltså. Hittade till och med en levande råttunge på gatan. De flyttar ju sina ungar i munnen så det var antagligen en stressad mamma råtta som gått och blivit utbränd. Lämnade den ivf åt sitt öde. Plockas kanske upp igen. Käkade indiskt för andra gången idag. Väldigt jämn och fin kvalitet på maten. Vi bor nära Little India och de mer malaysiska restaurangerna ligger en bit bort. Det var verkligen Little India med en massa bollywood-affärer och skrålande "Hatten den är din"-musik. Dock inte så många restauranger men gott om Sweets-butiker som ska prövas. Imorgon ska vi kanske försöka oss på en lokalbuss runt ön, som väl är ungefär lika stor som Helgasjön. Godnatt. 2010-06-22 Bangkok, Thailand, Wendy Hostel - Regnar sig lite Tydligen har lite av skyfallen som skapat översvämningar i södra Kina (och i Brasilien!) hittat hit. Eller så är det bara ett helt vanligt regnperiods-oväder som förvandlar gatorna till floder. Gick inte helt att föreviga på bild men det var liksom svallvågor kring bilarna som körde. Och det kom sopor flytande. Mycket mysigt. Men iallafall kul att få uppleva något man annars bara sett på TV. Åsåg hela spektaklet från en skytrain-plattform så vi blev inte så farligt drabbade. Bara när vi inte orkade vänta längre fick vi vada i kanske 5-10 cm vatten de 200 metrarna till hotellet. Men det luktade ju inte hallon eftersom avloppen översvämmats. En annan sak vars sannolikhet borde vara så liten att man blir smått teologisk är att vi var och åt på en restaurang. Men inte vilken restaurang som helst. För när vi skulle betala så undrade snubben var vi var ifrån och när vi sa Sweden så frågade han på svenska om vi inte också var från Växjö. Han hade då startat nämnda restaurang för bara ett par dagar sen och kände igen oss från Koh Thai i Växjö där han jobbat. Den runda killen med det stora skägget. Världen är bra stor, eller hur! Imorgon tar vi nattåg direkt till Butterworth i Penang, Malaysia. Det tar lite mindre än ett dygn. Bangkok gillade vi skarpt pga dess efterlängtade modernitet och bekvämlighet. Ta bara en sån sak som en stor golfbana mitt i stan. Inte för att vi spelar golf men ändå. Har inte ens sett alla obligatoriska sights som typ kungliga palatset utan sparar det till senare besök. Däremot China Town som faktiskt var ganska fräsch och av någon anledning inte luktade skit (som det gjorde i Kina överallt där man åt mat). Kanske Mao rensade ut alla som visste hur man skötte hygienen under Kultur-revolutionen. Vårt visum går ut på lördag men vi kanske åker tillbaka till södra Thailand från Malaysia sen. Beror lite på hur vi gillar landet. 2010-06-20 Bangkok, Thailand, Wendy Hostel - Listigt i halvtid Den 15:e juni passerades den tänkta halvtiden för vår resa och för att fira detta har vi sammanställt lite listiga listor och sånt. Tar mest med saker som ligger lite längre tillbaka i tid för att inte ha ett molnigt omdöme. Ej heller rangordning utan kronologisk. Bästa matupplevelser: - Moskva, Ryssland, bortj och blinier på lyxläskig rysk restaurang - Beijing, Kina, Quan Jude Roast Duck Restaurant - förfinad kinesisk anka med plommonsås och finfina räkchips - Chengdu, Kina, Sichuansk mapu dofu mm - Kunming, Kina, Koreanskt grillat marinerat kött doppas i krämig sås - Louang Namtha, Laos, Zuela Guesthouse, Sticky rice och jeow med Laosisk beef jerky - Nha Trang, Vietnam, Haipgong Restaurant, sesammarinerad grillad biff - Phnom Penh, Kambodja, Crispy rice med kött-dipp. Riskaka med puffris - Xian, Kina, Delhi Darbar, indisk friterad ost. Värsta matupplevelser: - Xian, Kina, benbitar i allt kött - Kunming, Kina, Cross the bridge noodles. Ljummen soppa man skulle koka rått griskött i och som serverades med till exempel halva getingar - Norra vietnam, beställer man kött till ris är det alltid kallt. Samma mat överallt men inga utsatta priser - Cat Ba, Vietnam, bara dålig mat. Tex mosad glass-strut på pannkaka - Ko Samet, Thailand, uppvärmt grillat kött serveras på strand full med flugor Bästa boende: - Stockholm, Leo Kjellin Bed & Breakfast, centralt med personlig service och välfyllt vegetariskt skafferi - Östersjön, Silja Symphony, feta finlandsbåten - Kun Ming, Cloudland Youth Hostel, Kina, fräscht och välskött med lugn innergård och härlig takterrass - Louang Namntha, Zuela Guesthouse, Laos, fräscht, kul omgivningar, bra service och fantastisk restaurang - Ko Samet, Sea Breeze bungalows, Thailand, mysig betongbungalow med AC Värsta boende: - Beijing, Leo Hostel, Kina, mörk och kall fritidsgård med tråkig mat - Chengdu, Loft Hostel, Kina, kal-l-l-t på rummet så man blev förkyld (bra i övrigt dock) - Muang Khua, Laos. Suspekta fläckar i taket, squat-toilet utan handfat, myrstig genom rummet - Sihanoukville, House of Angels, Kambodja, boende på markplan utan säkrade dörrar och frös av ACn som inte gick att stänga av Bästa upplevelser: - Transmongolska järnvägen, Ryssland - Skoterkörning i Louang Namtha, Laos - Båttur från Louang Prabang till Nong Khiaw, Laos - Folks värme utanför turiststråken, Vietnam - Bad i Nha Trang, Vietnam Värsta upplevelser: - Ryska gränsvakterna, Rysk-Mongolska gränsen - Bussresan från Louang Namtha till Louang Prabang, Laos - Insekterna i Nong Khiaw, Laos - Finna tågstationen i Hanoi, Vietnam - Scamförsöken i Haiphong för båt mot Cat Ba, Vietnam Mest sevärt: - Moskva, Röda Torget, Kreml, T-banan - Beijing, Förbjudna staden, Himmelska fridens torg - Resterna av Kinesiska muren - Rurala landsbygden i norra Laos - Bergen på vägen mellan Laos och Vietnam - Dien Bien Phu, Vietnam, stalinistiska monument och museala museer - Pattaya, Thailand, Sexträsket Minst sevärt: - Terrakotta-armén i Xian, Kina - Skogsavverkningarna i Kina och Laos - Vitt skräp i Louang Prabang, Laos - Hanois gamla stad, Vietnam - skräpiga stränder i Sihanoukville, Kambodja Resmål värda återbesök: - Moskva och Bajkalsjön, Ryssland - Chengdu och Sichuan-provinsen, Kina - Louang Namtha, Laos - Nha Trang, Vietnam - Bangkok, Thailand Resmål inte värda återbesök: - Louang Prabang, Laos - Hanoi, Vietnam - Cat Ba, Vietnam - Sihanoukville, Kambodja Ekonomiskt kan sägas att de löpande utgifterna, inklusive visum, resor och boende, hittills i genomsnitt är 6760 SEK per månad och person där den tänkta budgeten på 7000 i månaden bara överstigits vid ett tillfälle. Lägger man på kostnader för sådant som vaccinering, lägenheten hemmavid samt utgifterna för hitresan via Stockholm, Finland och Ryssland hamnar vi på ungefär det dubbla utslaget per månad där förstås Transmongolska järnvägen är den stora posten med visum och allt. Men ju fler månader man räknar med desto mindre blir den posten. Ska man vara helt sanningsenlig är det heller inte fastställt exakt hur många månader det blir. Vi har även om det börjar bli dags ännu inte bokat någon hemresa och det finns fortfarande ekonomiskt utrymme för vidare utsvävningar. 2010-06-19 Bangkok, Thailand, Wendy Hostel - Bäängkök Lite diskrepans i uppdateringarna. Vanligtvis uppdateras kartan först med aktuell position, eftersom det går snabbt. Därefter text som går nästan lika snabbt, men tar förstås längre tid att skriva, och sist bild. I bästa fall sker detta samtidigt men pga tidsåtgång och taskiga uppkopplingar inte alltid. Det ska väl egentligen inte klagas så mycket på uppkopplingarna då de i de flesta fall är helt OK. Ibland märker man dock tydligt av instabila routrar/adsl-modem som går ned så fort man kör igång FTP eller något annat o-ortodoxt vars funktion i princip är ett krav för att få upp ett bild-album. HTTP fungerar för det mesta bra förutom i Kina där webfiltret ställde till det rätt bra. Kändes verkligen som att surfa en invalidiserad webb. GPS:en jag köpte till kameran har bara funkat som sådär. Det är en tredjepartsprodukt, dvs icke-Canon, så det var väl bara väntat. Det märks på att det bara ibland finns en position på bilderna i galleriet. Till exempel missar man ladda den för att den inte indikerar tydligt när batteriet tar slut. Eller så kukar programmet som ska GPSa bilderna, som i Kina där det antagligen pga webbfiltret kraschade hela tiden. Vet inte vad för omoraliska uppslag det kan ha gjort på nätet. Kanske tog den kontakt med ett kartsystem där Taiwan står som eget land eller något annat hemskt. Fastlands-Kina gör ju fortfarande anspråk på Taiwan efter att nationalisterna flydde dit och startade eget land efter inbördeskriget där kommunisterna segrade 1949. Bangkok är överraskande gött. Härligt med lite modernitet. Även om det finns en hel del insprängd uselhet här och där så slår ju de fina kvarterens moderniteter det bästa till exempel stockholm har att erbjuda. Om det nu är rättvist att jämföra med Bangkok som tydligen är en av världens största städer. Även om ingen vet hur många som egentligen bor här. Verkar dock inte som att resurserna är så jämt fördelade i Thailand men det är väl så samhällsutvecklingen sker. De rika måste bli så rika att de inte behöver roffa åt sig precis allt innan övriga får känna på livets goda. Materiellt sett då. Vi ser också en del spår av de nyliga rödskjorte-demonstrationerna i form av utbrända hus och vi verkar bo ungefär mitt i det drabbade området. Skytrain är ett finfint transportmedel bestående av tåg på upphöjda banor över gatorna. Likaså gatorna/vägarna i flera våningar. Helt klart så man kommer bygga överallt framöver. Såg även framför mig Saigon och Hanoi kunna utvecklas på samma sätt så det finns kanske hopp även där. De fräsiga kollektivalternativen är rätt begränsade än så länge men de byggs ut åt alla håll. Den enda Metro-linjen har till exempel japanerna hjälpt till att bygga. Och de kan ju de där med den spaghetti som Tokyos tunnelbana består av. Verkar helt klart vara Japan och Sydkorea som är de hippa länderna som både inspirerar och investerar i länderna härnere. Det är väl det man snackar om när man menar att Asien tar över och klarar sig utan Europa/USA till slut. Inte för att jag tror så mycket på det längre. Med tanke på hur mycket fungerar här nere är det nog mest nån slags tidningsanka. Iallafall tar det minst ett par decennier till. Men även då tror jag bara vi kommer ligga på någotsånär lika nivå i genomsnitt även om länderna är olika utvecklade sinsemellan. Ungefär som Europa idag. Som exempel har man apat efter nordligare byggnadskonstruktioner när man bygger en så enkel sak som trottoarer, utan att inse att det nog vore klokt att bygga över dessa då man blir en blöt fläck om man går i solen här. Möjligt att det bara är vi veka västerlänningar som klagar eller att det som så mycket annat är en kostnadsfråga men det verkar annars rätt pantat att inte bygga tak också när man ändå bygger nytt. Idag har vi varit och vimsat efter Immigration Office för att få vårt 14-dagarsvisa förlängt. Visade sig att de hade flyttat kontoret långt ut ur stan. I September förra året. Och i vår Lonely Planet tryckt i Mars i år står den gamla adressen. Nog största felet hittills i boken och visar bara hur gammal infon som står i den är. Som parentes hittade vi Lonely Planet - Sweden och bläddrade i den på kul. I Växjö stod Orient Kebab med som restaurangtips. Det ska väl vara en britt som tycker det är något att tipsa om. Man kan ju varken få Brown- eller Red Sauce där. Iallafall, efter att ha åkt ett prisvärt tokvarmt tredjeklasståg utan ac i en timme för 4 baht per biljett, dvs 1 krona, fick vi i oss en varsin Magnum-glass i ett svinkallt Seven-Eleven och stegade sedan glatt ut på tidigare nämnda trottoarer utan tak i 2 km. Som såklart samtidigt också var under ombyggnad. Inte kan man ju bygga färdigt infrastrukturen innan man smäller upp världens största Government Komplex som ser ut som nån blandning mellan Pentagon och Fort Knox och flyttar in alla statens myndigheter inklusive Ombudsman däri. Goverment Komplex var verkligen hur stort som helst. Hade lätt fått plats två fotbollsplaner i aulan därinne och man känner sig verkligen som en bonne från landet när man jämför hur stort och fint det nybyggda är här med nåt i lilla Sverige. Och det då i Thailand som väl fortfarande ses som ett u-land hemmavid. Iallafall är det skapligt hjälpsamt når vi två blötnosar väl når fram men visar sig att 7 dagars Visa-förlängning kostar hela 1,900 baht, nästan 500 SEK. Inte en chans att det är värt det. Då är det mer lönsamt att göra en visa-run in och ut ur landet eller betala 200 baht per dag som man kan göra för overstay även om det inte är lika legitimt. Det är väl ett till sånt där djävla system där det är meningen att man ska fuska och inte följa reglerna. Hade vi vetat detta hade vi inte slösat bort hela dagen men vi har ändå letat på deras officiella sidor om vad som egentligen gäller. Den stora förvirringen är då att den lilla stämpeln vi fått i passet är ett Visa-On-Arrival som kan förlängas men överallt annars benämns den Visa Excemption. Alltså att man är undantagen från visum som det inte står något om att man kan förlänga. En annan sak när vi ändå är igång och irriterar oss är ju alla dessa taskigt utformade formulär man fyller i hela tiden. Som gammal support-tekniker som vet hur folk tänker ser man ju direkt att de är som gjorda för att göra fel. Ibland kan man fråga sig om staten gör taskiga pappersformulär för att snygga till arbetslöshetsstatistik. Borde vara elektroniska där du har ett antal alternativ och inte kan fylla i fel. Men det blir väl inte bättre när det inte är de mest socialt kompetenta byråkraterna som sätter sig och utformar formulären. Ungefär som programmerare och datorer alltså. Problematiken är dock precis densamma i Sverige och inget som gäller speciellt här. En sak som däremot är lite speciell här, som på andra ställen i Asien, är ju fenomenet "face". Och vikten av att inte tappa detta. Har nog inte helt bemästrat konceptet men "Face" är alltså uppfattningen som andra har av en. Att tappa ansiktet, göra bort sig, kan då till exempel vara att bli arg så det märks. Om en kvinna lyckas göra en man arg ska det visst vara särskilt komprometterande för honom. Fenomenet leder ju till positiva saker som att folk inte visar irritation offentligt. Eller kanske inte ens blir irriterade alls. Men det leder tydligen också till att saker inte blir bättre eftersom man är mer intresserad av att inte göra bort någon annan än att faktiskt förbättra saker och ting. Så görs fel påpekar man som god medarbetare inte detta för att inte genera den andra utan jobbar istället runt problemet. Fortgående även om samma fel uppstår igen. Tror att det är detta man märker av särskilt på restauranger där det nästan alltid blir fel på något. Annars har vi än så länge mest legat och degat på hotellet, hängt i köpcentrumena och ätit framförallt japansk mat. Det är lustigt men det är rätt svårt att hitta bra restauranger med inhemsk mat. Det har varit likadant i hela sydostasien egentligen. Den lokala maten är billig men serveras mest i tveksamma miljöer. Vill man ha AC, grönsaker och fräsch-het så får man helt enkelt äta något annat. Som till exempel japanska Ramen-nudlar. Mums. Igår var det löpande bands-hotpot som gällde. Det är förstås som löpande bands-Sushi, men med rått kött och sånt som åker runt i stället som man då kokar i sin hotpot. Gott. Men som alltid behöver man en instruktion när man ska äta nåt nytt. Vilket faktiskt fanns. Graden av servicenivå är helt klart högre här än någon annastans hittills. De närmsta dagarna kommer vi ta det lugnt och njuta av stadens goda. Vet ännu inte vad det blir härefter men om en vecka ska vi för att följa visum-reglerna vara i Malaysia. Men det blir nog inte så utan att vi hänger lite i södra Thailand först. Inlandet är det för varmt för men någonstans vid västkusten mot Indiska oceanen känns lockande. 2010-06-17 Pattaya, Thailand, Apex Hotel - Good guys goes to heaven. Bad guyes goes to Pattaya Pattaya är kanske ett av världens mest kända centrum för sexturism. Och det som överraskar mest är omfattningen av det röda eller som här rosa distriktet. Det är som alla västvärldens fula gubbar hittat hit. Och vi snackar verkligen riktigt fula. Övervikt, dålig klädsel och hållning är helt klart norm. De flesta är pensionärer men även en hel del unga nördar, feta, rullstolsburna och bara sk vanliga människor. Förstås med viss överrepresentation vad gäller tribaltatueringar och tröjor med olika rusdrycksmärken. Man kan dock undra vad det är för fel på västvärldens sexualmoral som gör att så många människor åker till andra sidan jorden för att ligga. Och det är absolut ingen tvekan om att det är det som är dragplåstret här. Längs med hela stranden som är kanske 3 km lång ligger det smala kvarter, soi, som är numrerade 1-18 på kanske 500 meters längd i genomsnitt. Det finns flera små och åtminstone 3 stora rosa ställen på varje kvarter där man hela tiden ser kanske 20 tjejer på varje och som då och då skriker när det går förbi grupper av män. Vissa gator är också helt rosa. På beach road vid stranden står de som av olika anledningar frilansar. Där stod flera hundra prostituerade en vanlig måndagskväll. Det är ivf ganska kul att observera spektaklet som ju sker helt öppet och dygnet runt. Något ställe har happy hour från 7am till 7pm. En sak som dock är lite jobbig är att det känns som att man stör lite. Vissa ser kanske ut att skämmas och man lyckas på något sätt ändå identifiera sig med dem man har omkring sig. Föreställ dig att sitta på en hotellbuffé där verkligen alla andra är vita män med yngre och mycket yngre thaitjejer. Eller ladyboys för den delen. Det blir lätt lite udda. Ett par barnfamiljer har också setts och det är kanske ännu mer udda att se dem passera förbi i sexträsket. Ön Ko Samet där vi var innan Pattaya fann vi helt OK. Bra boende i vår fräsiga betongbongalow. Bra klart icke överbefolkade stränder. Gångavstånd till allt även om man gärna tog pickup-taxi på de leriga vägarna. Heller inget vidare internet och svårt att hitta bra mat. Blir lätt så på ställen som oavsett prestation får sin beskärda del av turistande gäster har vi märkt. Så övergav ändå ön rätt snabbt och tog istället en båt därifrån som fördes av någon som såg ut som en riktig sjörövare och vidare i privat svarttaxi till Pattaya för 800 baht. 200 SEK. Vi har som kanske nämnts blivit rätt bekväma och AC har i princip blivit ett krav på både boende och transport. Kanske för att luftfuktigheten ökat. Vi var ute och gick vid 22 idag och till och med då var det för varmt. Kanske att det fortfarande är OK en kort stund tidigt på morgonen innan solen går upp men så tidigt har vi inte varit uppe på ett tag. Så länge man befinner sig i AC är det förstås skönt. Så det gör man mest hela tiden. Imorgon tar vi någon slags transport till Bangkok. Buss eller tåg. Vi kommer inte bo i något ruttet backpackerområde utan placera oss nära kollektivtrafiken som vi saknat så. Även om det inte är så fasligt utbyggt finns nämligen både Metro och Skytrain i Bangkok och det ska bli skönt att kunna resa oberoende av opålitliga månglare. 2010-06-13 Ko Samet, Thailand, Sea Breeze Bungalows, Nån slags civilisation Framme på Ko Samet, en ö halvvägs till Pattaya, efter något av en logistisk prestation. Minibuss-systemet verkar väl fungerande. Fick bara byta buss 4 gånger men det löste de nästan helt utan interaktion med oss. Vi åkte genom flera minibuss-hubbar där vi slussades vidare till andra bussar. De som skulle till Bangkok fick åka annan buss till exempel. Tror dock inte något var ordnat från början utan allt skedde ad hoc. Någon slags organisationsförmåga finns alltså här. Kanske så det blir när inte en kolonialmakt bygger samhället och sedan tar det med sig när man lägger ned. Thailand var ju aldrig en koloni. Ej heller drabbade av krig på samma sätt som i till exempel Kambodja där man utraderade de flesta som kunde något. Enda kruxet var när vi skulle byta till båt och de försökte få oss att boka en speedboat istället för att vi skulle kunna åka direkt, slippa betala taxi på ön och undvika entrance fee till nationalparken eftersomde åkte direkt in i parken. Minibuss-killen hade också fått med sig våra biljetter så fastän vi betalat för hela resan hade vi inget färdbevis. Men det löste vi galant. Med en gäspning och en axelryckning. Inte helt sant men det är iallafall så man känner inför de genomskinliga scam-försöken även om de är frustrerande vid tillfället. När vi väl fått förklarat att vi ville ha det vi betalat för och bara åka den vanliga färjan till den vanliga piren fick vi iallafall åka med en liten mc-tralla till båten som avgick direkt efter att vi gått på den. Undrar om thailändarna som var på båten hade fått vänta tills arrangörerna var färdiga med scamnings-försöket innan de fick åka. Att undvika entrance fee till en nationalpark är inte direkt ett säljargument som funkar på oss. Snarare vill man uppmuntra initiativet och ge resurser till en potentiellt välordnad park. Visar bara vilka dåliga säljare man råkar ut för. Verkar också som att man måste passera ut genom parken för att nå till exempel ATM så det hade inte fungerat oavsett. Inträdet var iallafall 40 baht för en inföding och 200 för en foreigner. Ca 6 dollar. Vid gränsen tog Kambodja-vakterna emot pengar för att stämpla i passen och prioritera dem. Detta kunde vi undvika men var lite irriterande. Kanske är det så att Kambodjanerna knappt kommer över gränsen utan att erlägga tribut. Eller att man gör det för att undvika plågsamt pappersarbete. Thailändska gränsen var inget problem även om de ville ha en hotellbokning på andra sidan klar och inkomsten specifierad. Egentligen ska man väl ha en biljett ut ur landet också. Det är väl inget visum man får utan bara en stämpel som ger möjlighet att åka genom landet. Hela 14 dagar var stämpeln på iaf så det blir ett problem vi får lösa. Detta visste vi om men trodde kanske inte riktigt på det. Ligger nu i en enorm knallgrönt rosa betongbongalow med ac för 700 baht som vi hyrde av en trött thailändare i Iron Maiden-tröja. 700 baht är över 20$ så rätt dyrt men vi kollade på ett antal trälådor innan vi tog denna. Även om vi kommer på helgen och vissa var fulla så var det ingen brist på överblivna bongalows. Vi tittade på en ned till 300 men då var det verkligen en trälåda utan badrum och stora öppna ventilationshål. Inte adekvat med tanke på myggen som börjat bli frekventa. Men det ska knappt finnas malaria i Thailand längre. Även sophantering verkar fungera apropå graden av civilisation. Maten också billig. Kanske en tredjedel av priset i Kambodja. När vi anlände till ön var det redan mörkt så vi har egentligen inte sett den riktigt. Mer än på den vansinnesfärd på flaket till en pickup-taxi som företogs. Riktigt dåliga vägar här. Det hyrs ut motobike på ön men jag tror inte det går att köra. Det verkar dock finnas ganska mycket här i form av turistvänlighet. Antagligen för att vi är i Thailand har vi också hört svenska pratas ett par gånger redan. Målsättningen är väl att finna en lugn strand där vi kan vila ut ett par dagar. 2010-06-12 Koh Kong, Ko Lab Guesthouse - Från kokong till Thailand Då åker vi strax över till Thailand efter endast en vecka i Kambodja. Även om vi inte riktigt kan bedöma det efter så kort tid är intrycket ganska blekt, då vi inte känner att det sticker ut så mycket. Utöver dess blodiga historia. Både maten och boendet är bra men lite dyrare. Vi prövar en färdigarrangerad kombinerad tur med diverse transportmedel som vi inte tror så mycket på. Men utlovat är iallafall att ta en buss till gränsen, över, därefter byte till minibuss och sen båt till ön Ko Samet. Inte riktigt fått tid över till research men Ko Samet är någon slags nationalpark och helgvattenhål för Bangkok-bor och vi kommer på en lördag. Inte helt genomtänkt mao. Men Koh Kong visade sig vara ganska lurigt. Finns inte så mycket att se men de ska ha mycket pengar för att visa det. Till och med stött på vita touts som bara var snäppet mer förtroendeingivande än lokalborna. Försökte hyra motorbike men han var mer intresserad av att sälja en överpriserad heldags tuktuk-tur för 25$. Har man betalat 12$ för samma sak i huvudstaden är man ju inte så sugen på att betala det dubbla i en liten håla på landsbygden. Gjorde en lång utläggning om farorna med att köra motobike här. Om man krockar och ligger avsvimmad får man tydligen bara hjälp med att klä av sig värdesakerna om man inte tillhör någon klan eller släkt i staden. Ville dessutom inkludera tempel, några fula betongstatyer och ett vattenfall i turen. Att besöka vattenfall måste nog vara det tjatigaste man får förslag om här i sydostasien. Så otroligt tacky. Mest sevärt har varit mangroveträsk, fiskarna i floden och en usel by strax utanför staden. Husen var usla alltså. Bara plåthyddor. Och miljarder glada barn som skriker hello och what's your name. Även om vissa ler verkar inte de vuxna vara lika glada över att se oss. Kanske för att vi är så utmanande klädda. Vi visar ju axlarna. Strax utanför denna by fanns den smutsigaste stranden hittills. Det var förhoppningsvis inte en badstrand för någon men verkligen bara skräp. Det är överraskande mycket muslimer här. Fler moskéer än tempel faktiskt. Passerade en väldig ödemark på vägen hit från Sihanoukville. Berg med obruten skog så långt ögat kunde se. Det hade man velat se i Laos också. Det finns någon ekoturistby i dessa berg som heter Chi Phat men vi orkar inte engagera oss i att transportera oss dit då det är en del eget arbete. Generellt är vi lite trötta på att organisera saker medan vi åker och vill nog bara försöka vila ut nånstans ett tag. Hoppas då på Ko Samet. Därefter blir det nog Pattaya och kolla på torskar. 2010-06-09 Sihanoukville, House of Angel (fd Malibu) - Where the sewer meets the sea Skräpig strand här i Sihanoukville. Obadbar om man har lite krav. Verkar bara vara vitt skräp här. Kul att se uppträdena på stranden när häftiga hunkar imponerar på varandra. Nåt ställe här bredvid som lockar till sig en sagolik samling bucketslukande lowlifes. En bucket är alltså en billig drink som serveras med is i en sandlådehink. Såg ut som att man nu i lågsäsongen kunde bo på ett hostel för så lite som 25$ i månaden. Sannolikt bättre än att ha tomma rum och sannolikt också det som lockar hit mindre bemedlade. Också rätt kul att observera fulla människor överhopade av Kambodjaner som försöker sälja blommor, massage, benrakning, fyrverkerier, armband mm. Allt man behöver på fyllan. Vart och kollat på 4 av 5 beacher och alla är lika usla. En var OK (Independent Beach) men låg otillgängligt och hade bara en fet resort att bo på. Inget budgetalternativ alltså. Man åker iofs runt stan för 1-3$ men orkar inte riktigt förlita oss på tuktuks. På samma strand pågick ett bröllop i ösregnet. Vi satt på Sunset-restaurangen utan Sunset och väntade ut regnet. Dyr men värd. Enda gästerna där. Här nere vid kusten regnar det faktiskt på riktigt som man kan tänka sig att det gör i regnperioden. Har nog regnat 2 timmar idag, iallafall sammanräknat. Det är varmt regn så inte så farligt. Det djävliga med regn är ju annars att man fryser när man blir blöt. Sker inte riktigt här. Mest skönt att det inte är så helvetiskt varmt men solbränd blir man nog inte. Väntar lite på myggen också. På stranden såg vi en urgröpt sten med en del mygglarver i så de kommer väl de också. Även små krabbor som grävt ned sig i hålor på stranden. De används som agn när lokalbefolkningen fiskar. På stranden fanns också en halvrutten muräna. Vi bor på ett ställe som drivs av koreaner och det är mycket koreaner här. Generellt alltså inte just här. Han som serverar har rött nagellack. Verkar som att broar och liknande finansierats av antingen Japan eller Sydkorea. Imorgon tar vi en morgonbuss längs med kusten till Koh Kong, nästan vid Thailändska gränsen. Känns ju lite tveksamt efter inte ens en vecka i Kambodja men det låter som ett spännande ställe. Var Röda Khmer-fäste ända tills de gav upp 1998 och det ska inte ha gått att resa dit fram till dess. Därefter smugglar-centrum för bland annat vilda djur från de närliggande bergen samt spelhåla för besökande Thailändare. Tror inte det är så vilda västern längre men vi får väl se. I retrospekt kanske det var ett misstag att åka söderut så snabbt som vi gjorde. Men havet hägrade och vi är inte så intresserade av det där riktigt rurala just nu. Och det verkar inte finnas så mycket annat utanför städerna. Ids inte heller spendera energi på must see sights som bara är överhopade av thugs och turister. Varför vi sannolikt också skippar Angkor Wat. Det vi sett hittills av Kambodja har varit förvånansvärt platt. Åkte bland annat igenom ett stort palmoljeplantage på vägen hit. Palmolja som är så gott. Åtminstone kan man tro det om man ser till andelen som återfinns i färdigfabricerade livsmedel. Lika bra att hugga ned regnskogen om man kan få billigt vegetabiliskt fett istället. Eller hur. 2010-06-07 Phnom Penh, Indochina Hostel - Mer Phnomh Penh Kontrasterna här är stora. Ena gatan är det bara plåthus på styltor. Två kvarter därifrån har alla bil och bevistar blanka köpcentrum. Inte konstigt om brottsligheten är hög. Turistkvarteren är ganska lyxiga och fina med bra utbud av restauranger. Med AC. Snackade med en norrman som bott här i 6 år och drev ett kombinerat hostel och restaurang. I Phnom Penh hade man tydligen tur för det fanns en maffia. Den utgörs av polisen. Poliser tjänar 30-40$ i månaden så den verkliga inkomsten hämtas från annat än lönen. De är effektiva men gör bara något om man betalar. Massageinstituten som gör mer än massage är illegala och måste betala för att inte bli stängda av polisen. En vanlig arbetare i turistindustrin tjänar 60-70$. För att driva en verksamhet betalar man en platt skatt oavsett omsättning. För en enkel restaurang/hostel är det 100$. El och bränsle kostar mest så förbrukar man mycket el får man betala mer i skatt. Enligt norrmannen hade norska skatteetaten varit där och skissat upp ett nytt skattesystem. Så det blir nog hemskt bra till slut. Igår var vi som sagt på S-21 Toul Sleng och Killing Fields där det förra var mer intressant än det andra. Ganska bra berättelser från både offer och fd Röda Khmerer. Dock lite osammanhängande och som vanligt får man ta det som sägs med en nypa salt eftersom vinnaren skriver historien. Man är också bortskämd efter att ha besökt japanernas museum om Hiroshima-bomben. Det finns nog inget som slår det. Idag kollade vi på tågstationen som inte har persontrafik pga att järnvägen är i för dåligt skick efter krigen. Den var stängd men såg ändå rätt fräsch ut och det pågick något underhållsarbete inuti. Vi har läst att persontrafik kan vara på gång igen men det som stod skyltat var säkerhetsarbete. Tydligen ska man också kunna muta sig till att åka i godsvagn men riktigt så hardcore är vi inte. Besökte också ett köpcentrum och ännu en äcklig marknad. Ganska cool gammal marknadsbyggnad dock. Delvis under renovering och i Art Deco enligt bättre vetande. Var byggd som ett stort X. Man kan fråga sig varför man valt denna design. Kanske för att ha ett tydligt mål om man skulle behöva bomba stan från luften. Översta våningen på köpcentrumet var en slags nöjescentrum där man tex kunde åka rollerblades på en snitsad bana eller virtuell rollercoaster. Mer traditionell klädedräkt ser ut ungefär som en storblommig sidenpyjamas. Så var det även i Vietnam. Mest tanter och folk längre ut från städerna som bär denna dock. Blir ingen kalasjnikovskjutning här. Är ju inte helt moraliskt att stödja en verksamhet som också erbjuder dekapitering av kor med raketgevär. Lite roligt att tuktuk-förarna föreslår Shooting Range som nästa besöksmål efter att man varit på tortyrmuseum och Killing Fields. Imorgon åker vi ned till havet igen. Sihanoukville. 2010-06-05 Phnom Penh, Indochina Hostel - Kambodja Framme i Kambodja. Allt betalas i dollar. Under en dollar ges växel i Riel som är den inhemska valutan. 1000 riel är nästan 25 cent. Ganska annorlunda prissättningar från Vietnam. Upplevs som dyrare så här långt. Framförallt den livsviktiga Coca Colan. Men är kanske bara här i huvudstaden, på den fina gatan längs med floden. Vi bor bara några 100 meter från kungliga palatset. Uttag av pengar görs också i dollar. Fick slå in summan själva i ATMen i multiplikationer av 5. Då tror man ju att man får 5-dollarssedlar. Fick en 100-dollarssedel. En så stor sedel är i princip oanvändbar. Kan möjligen betala hotellrummet med den. Överfarten från Vietnam gick helt smärtfritt i turistbuss på en nästan spikrak asfalterad väg. Inte som i Laos inte. Rese-arrangören mutade sig igenom gränskontrollen för att få prioritet. Visa-on-arrival till Kambodja kostade 20 dollar. Om man betalade 25 dollar till arrangören sa de att de fixade pappersarbetet. Det struntade vi i för alla gränsövergångar har varit lugna gatan. Iallafall efter ryska gränsen. Visade sig att alla av ungefär 40 personer i bussen utom vi och två till valde att betala 25 dollar. Var dock helt kolugnt att ansöka om visum. Bara ett extra formulär att fylla i och ett passfoto att lämna ifrån sig. De som betalade 25 dollar behövde inte passfoto så funderar på om arrangören köpte nån slags grupprabatt för turistgrupper och tjänade storkovan. I gränskontrollen blev man fotad med webkamera och beskjuten med värmekamera för att kolla sjuklighetstemperatur. När vi åkte in i Vietnam petade de in en mindre hygienisk grej i örat för att kolla samma sak. Är tröttsamt att hålla reda på vad allt kostar hela tiden ned till minsta förrätt man beställer. Samt att behöva fråga om allt man får in utan att beställa, till exempel tvättdukar eller jordnötter, kostar pengar. När vi betalade hotellet i Saigon krävde de för mycket. Först räknade de fel på antal nätter sen räknade de fel när dollar skulle räknas om till dong. När vi käkade mat här la de på så lite som 25 cent på en rätt. Det är liksom inte ens tillfredsställande efter att man påpekat och fått det rättat eftersom det är så sjukt dåligt genomfört. Man måste ju bara fortsätta påpeka för inte belöna fusket. Men sannolikt är det för mycket trögskallar som är ute och reser annars hade man väl sluppit omaket. Fick för övrigt första erbjudandet om att köpa illegala substanser i Saigons turistområde. Tror det var nån annan jeppe här som saluförde samma vara. Man har ju slutat lyssna på alla tomtar. Det är mycket feta tempel här. En "kyrka" i varje by. Tydligt Angkor Wat-inspirerade. Bostadshusen ser ut ungefär som de gjorde i byarna i norra Vietnam och södra Kina. På pålar med två snedtak i 90 graders vinkel. Bra beskrivning eller hur. De har också runda höstackar utanför. Dessa används inte till djurfoder utan för att laga mat/bränsle. En höstack ska visst räcka ett helt år. Pnomh Penh faktiskt överraskande fint. Bara eoner av hjälpsamma tuktuk-förare som pajar intrycket lite. Och så tiggare. Bland annat dåligt skådespelande barn. Var en liten tjej vi såg sprang och skrattade först, sen såg hon oss och tog på värsta lipminen. "Buy something *snyft, ynk*". Det ska visst vara lite farligt här mtp på rånrisk och många ska vara beväpnade men ännu inte fått nöjet att se något sådant. Poliser är frekvent förekommande men verkar lite halvskumma och går mest runt och lallar. På riktigt alltså. Uniformen ser ut som nån slags båtsman eller rysk sjöman med byxorna nedstoppade i tajta kängor. Har käkat Kambodjanskt eller Khmerskt för första gången. Ellen beställde crispy rice som var en slags riskaka med hårt puffat ris som doppades i en sås av fläsk, chili och jordnötter. Mer skumt än gott men helt ätbart. Har också sett att de har Chaow här som ska vara samma sak som Jeow i Laos. Det är olika chilibaserade såser som man doppar stickigt ris i. Fick riktigt fina sådana i Louang Namntha i Laos, bland annat med Laosisk beef jerky gjord på vattenbuffelskinn. Låter inte gott? det är det. Bra är att serveringspersonalen, till skillnad från Vietnam, förstår att hålla försäljare borta från gästerna. Imorgon tänkte vi titta på de klassiska grejerna här. S-21, tortyrmuseet, och Killing Fields där man dekapiterade tusentals människor under Pol Pot. Har lokaliserat en tuktuk-förare som pratar engelska och verkar reko men inte bestämt något. 2010-06-04 Ho Chi Minh City, Hong Hoa Hotel - Saigon Saigon inte så äckligt som Hanoi. Känns mer som en riktig stad. Det går att gå på trottoarerna till exempel. Lite rädda för tjuvaktiga moppepojkar så får fota försiktigt. Filmat lite trafik eftersom galenskapen inte fastnar på bild. Precis som i Hanoi går man inte. Man kör skoter. Är mer västerländskt med lättklädda flickor och antydan till subkulturer. Som mopedhjälmar som det står DEATH på till exempel. Maten verkar hygienisk och är OK. Bra frukost. Håller oss mest till turistområdet Pham Ngu Lao i en radie av kanske 100 meter. Så att vi garanterat blir störda av försäljare varannan minut. De är verkligen dåliga säljare som slår helt i blindo. Ska hoppa på en när man sitter och äter och försöka sälja solglasögon fast man har egna på sig. Går man några kvarter härifrån är det som att vara ute på landet igen med hälsande barn och folk som vill bjuda på suspekta dryckesvaror. Borde kanske pröva någon lyxigare Vietnamesisk mat när vi ändå är här i den största staden och uppenbara ekonomiska centrumet. Vet dock inte hur förfinad mat det går att få tag på eftersom de riktiga vietnamesiska restaurangerna består av stånd eller krypin med plaststolar för dvärgar. Har sett Krigsmuseet och Reunification Palace, där den Sydvietnamesiske presidenten höll hov fram till 1975. Aldrig inne på det senare för vi hört att det inte ska vara så speciellt. Krigsmuseet var inte heller så bra. Hade lite amerikanska fordon och helikoptrar, som en äkta Huey med minigun, men fick ingen överblick över de historiska orsakerna och händelserna utan mest beskrivna grymheter varvat med instucken kommunistpropaganda. Kallade en sektion "Historic Truths" med bilder där Sydvietnameserna höll "Blood drinking ceremonies" där de svor att döda patriotiska Vietnameser. Eftersom museet var nybyggt eller nyligen ombyggt var det inte så övertydligt som i Dien Bien Phu men propagandaministeriet har nog sett sina bästa dagar. Detta var ändå i de engelska översättningarna så man kan undra vad som stod skrivet på Vietnamesiska. En rolig detalj var de svenska FNL-posterna och protestaffischer från Socialdemokraterna. En annan var en världskarta där man presenterade länder som Vietnam hade diplomatiska relationer med. De hade inte listat länderna rakt upp och ned utan graderat framåt från 1 där Kina, Ryssland och Nordkorea stod som viktigaste eller bäst ansedda partners. Sverige kom som första västland på plats 31. USA på 155. Ingen svensk referens men skandinavisk var att man i ett reklamblad för delikatessföda vid sidan om Australisk eller Kobe-biff kunde finna norsk lax. Likvärdigt eller hur. Lämnar Ho Chi Minh City för Phnomh Penh i Kambodja med buss imorgon. Hoppar sydligare delar av Vietnam som Mekong-deltat då vi redan fått den rurala tarmen mättad och visumet snart går ut. Koreansk mat är fan så fint. Ät det. 2010-05-30 Nha Trang, Phú Qúy Hotel - R&R i Nha Trang 100-kronorsrum med privat balkong och hafvsutsikt. Hotell med takterrass. 100 meter till riktigt fin sandstrand och klarblått hav. Resan hit med tåg var intressant. Hade bla en full småbarnspappa med familj precis bakom. Kvinnan bytte blöjor på ungen i tågvagnen vilket inte luktade hallon. Vi hade ändå dyrare soft seat med ac så man kan ju undra vad den riktiga pöbeln hittar på på sina träbänkar. De sjöng också nästan oavbrutet men lyckades visserligen hålla tyst på ungen på så sätt. Det blir egentligen inte störande för man accepterar det. Kan liksom inte komma här och klaga och det hade ju inte ens gått om man velat. Bredvid vårt hotel har de en sovjetisk Minsk till salu. Man borde nästan ha en sån motorcykel. Och man borde nästan ha ett eget fordon i Vietnam när man transporterar sig. Ser mycket kul från tåg och bussar som inte är så lättåtkomligt annars. Idag blev vi utskällda av en hatt (hund på Kjellinsk). Den försökte jaga ifatt vår motobike. Eller snowmobilen som google översätter skoter till om man kör den här texten i google translate. Vi åkte omkring på halvön Cam Ranh söder om Nha Trang som hållit både fransk, japansk, amerikansk och sovjetisk/rysk militärbas. Nu var det Vietnamesiskt militärområde så tyvärr inte så åtkomligt. På någon bunkerbeströdd strand byggdes det nya resorts. Tillströmningen av turister förväntas visst vara oändlig. Men det är klart, finns mycket potential från både Ryssland och Kina att semestra här. Vår DMZ-guide sa förvisso att relationen mellan Vietnam och Kina bara var bra på ytan och officiellt men inte så bra mellan människor på gatan. Kanske beroende på att Kina var det land som sist invaderade vietnam i det 3:e indokinesiska kriget så sent som 1978. Lite knepigare att köra skoter här i en stad med 300,000+ invånare (sätt inte kaffet i halsgropen nu Ulf) än i lugna Louang Namntha i Laos där vi körde sist. Men går bra. Man får bara börja med att chocka sig själv och inte lyssna på den där försiktiga rösten som säger att det är vansinne. Vi hade förväntat oss lugna gatan då det brukar vara lite trafik mitt på dagen när det är som varmast men idag var visst alla ute och söndagskörde. Blev dock bättre när vi kommit ut ur stan och körde ett par mil på en väg som gick högt över havet. Har funnit riktigt god Vietnamesisk mat. Får kanske säga att det nästan var första gången. Vi har ätit kall god mat men det är ju lite mer läskigt än gott mtp hygienen på de ställen som serverar den. Sesamfrön och -olja är ivf fint på grillat kött. Annars är man mindre sugen på att pröva ny mat än vanligt. Det svåra är ju att hitta mat man känner till och vet att man tycker om. Det behöver man ibland efter 2+ månader på resande fot. Dock säger fortfarande prestationsångesten att man borde pröva nytt. Idag har vi också käkat lyxglass. 45 kronor blir fin glass i Vietnam. Tror de gjorde glassen på stället. Det är riktigt grymt att bada här. Bäst är det på morgonen och på eftermiddagen innan horderna av Vietnameser hittar hit. Precis som i Laos är det lite kinkigt att visa hud så kvinnorna badar med t-shirt. Många kollar Ellens bikini. Imorgon ska vi skaffa simglasögon och/eller snorkel och glassa lite. Kanske åka "världens längsta cable-car" till en av öarna utanför Nha Trang. De påstår ivf att den är världens längsta. Man kan också åka sån där fallskärm efter båt eller vattenskoter. Svensk referens var Tennis-Söderling på Vietnamesiska Rail-TV som körs på tåg-TVarna. Verkar vara en statlig kanal som annars mest visar gamla dokumentärer från Indokinesiska krigen och nationalistiska musikaler. Det kommunistknäppa kommer fram ibland i små doser. 2010-05-27 Hué, Green Café, UE i Hué Ellen har gjort som Neil Armstrong och förevigat sitt fotavtryck. Detta genom att kliva i nylagd cement. Någon som bara hade lagt ut en klick på trottoaren utan några som helst varningar. På ett annat ställe bestod markeringen av rosa presentband. Underbart tydligt. På DMZ-tur från Hué med sydvietnamesisk krigsveteran-guide som var lite svår att förstå, men det man förstod var intressant. Också det man fick höra flera gånger. Berättade bland annat om en Kapten Karo (Carlo?) som "dog av kaffe" (träffades av bomb när han kokade kaffe utanför sin ledningsbunker). I samtida rapporter dog han i aktion. Tydligen hängde Viet Cong i de närliggande Laosiska bergen och sköt raketer in i lägret under regnperioden. Vet inte varför de gjorde det under just regnperioden men kanske kunde inte GI vara ute och patrullera då. Soldaterna drack mycket alkohol och rökte (?) kokain. De gillade inte att slåss. Dålig moral bland sydvietnameserna. Och amerikanerna som tydligen svettades ymnigt, luktade illa och låg i sandbunkrarna och lyssnade på musik eller blev knäppa. De var 19-20 år och hade väldig hemlängtan. De tyckte det var bra när de blev sjuka för då fick man Soldier Holiday i typ Nha Trang eller Filippinerna. Varifrån all mat för övrigt kom då man var rädd att vietnamesisk mat skulle förgiftas. I basen fick man lagad skräpmat som hamburgare och ute i fält bara burkmat. Amerikanerna slogs bara 5 eller 10 dagar åt gången sen låg de i basen utan att kunna duscha. Ibland gick de ned till floden och badade och då var det risk för mineringar och annat som Viet Cong la ut på nätterna. Svarta och vita amerikaner var tydligen i olika förband och slogs inte tillsammans. Även sydkorea var med som allierad under Vietnamkriget. Vi var inte på så roliga ställen dessvärre. Till exempel ett gummiplantage som var en fd amerikansk bas. Guiden petade ut en gammal patron från Machine Gun i marken. Planterad? kanske la han dit en ny inför nästa tur senare. Han petade på allt möjligt och sa saker som "GI sandbag", "GI coffee". Går ju inte riktigt att verifiera. Såg nästan roligare bunkrar från vägen när vi körde på Highway 1 längs med järnvägen. Vid varje järnvägsbro var det en bunker och ett torn. Antagligen luftvärn. Även bunkrar inne i byarna mellan husen då och då. Fattiga människor hade grävt gropar på området då de tydligen samlade in metallskrot från kriget. Det var tex brons i patronerna som man kunde smälta ned och göra Buddha-figurer av. Guiden visade en grön växt vars blad drar ihop sig när man rör vid den. Sa att de på så vis kunde se om nordvietnameserna var i närheten. Man markerade även "booby traps" med brutna kvistar. De sprejade Laos med en slags kemikalie, sen kunde man i kontroller belysa Vietnameserna med ett speciellt ljus för att se om de var Vietcong då kemikalien fastnade i huden och i håret. Folk i Vietnam har fortfarande denna kemikalie i kroppen. En av de svåra grejerna var just att se skillnad på Vietcong och sydvietnameserna eftersom de hade "same skin, same face". Medan vilka som var amerikaner och sydvietnameser syntes tydligt på uniformen. En Vietcongs uniform bestod bara av en kalasjnikov och skiljde sig i övrigt inte från civilbefolkningen. När VC intog Hué under Tèt-offensiven 1968 använde amerikanerna den för att samla så många VC i Hué som möjligt och kunna känna igen dessa senare. Amerikanerna avrättade heller inte krigsfångar utan frågade ut dem efter information och sände dem sedan till Phu Coq-öarna för internering. Lämnar Hué idag med nattåg för Nha Trang. Just nu sitter vi och väntar in tåget med färsk fruktjuice. Sagolikt snygg passionsfruktjuice. Gul med svarta kärnor. Som en prickig tiger. Inte en gepard. 2010-05-24 - Hué, Sports Hotel - Ynk Graverande gnälligt i gångna graveringar. Alltså senaste inläggen är gravt färgade av det gastronomiska tillståndet. Har först igår börjat kunna normalisera födointaget och förbättrat det mentala tillståndet från obefintlig stubin till iallafall kunna räkna till 10 först. Eller något. Ellen vill inte att vi skriver mer om magar nu så det ska vi inte. Även om hennes hela tiden varit OK fast kanske nu börjat härskna till något. Vi har varit och kollat på Citadellet (kejsarstaden) och den tidigare sönderbombade gamla stadsdelen här i Hué. Sevärt. Kanske egentligen mer sevärt än dess uppenbara förebild Förbjudna Staden i Beijing då det var mer genuint nedgånget och inte så fixat och donat. Dock görs vissa restaureringar som sabbar charmen något eftersom man nu bygger en dålig replika över hur man tror att det såg ut. Utan att man egentligen verkar veta detta. Har funnit Coop Mart. Ett AC-bestyckat köpcentrum där man återfann godsaker som Toblerone, chips och Mariekex. Trodde Mariekex var svenska men det fanns flera vietnamesiska (?) sorter att välja bland. Har även införskaffat ett par flipflops så nu är vi snart fulländade. Det är ganska fint här. Man har utnyttjat flodstränderna till parkbebyggelse där unga vietnamesiska par sitter och klinar hela kvällarna. Finns även lite bunkrar i gathörnen. Det är ju viktigt. Man kan också hyra otroligt kitschiga svanar och drakbåtar att drälla omkring med på floden. Störande moment är att el saknas under större delen av dagen så vi kör hårt med ACn på vårt super-rum hela morgonen och sen härdar vi ut under dygnets varmaste timmar för att sen ta oss ut på kvällen. Även morgonen fram till ungefär 8 fungerar. Sen är det redan 30 grader varmt. Otroligt skönt de gånger det regnar. Det ska vara regnperiod och kollar man smhi.se eller norska yr.no så regnar det hela tiden men det gör det verkligen inte. Antar att de kollar data för tryck och luftfuktighet och översätter för nordiska väderförhållanden som inte stämmer här. Hotellrummet är lite dyrt för ca 120 kronor men har som sagt faciliteter som AC och kylskåp. Otroligt gött att slanga in en 1.5 liter kallt vatten när man flåsar in efter en svettsession ute. Vi borde verkligen byta ut allt av bomull som ju är ett halvt värdelöst slags tyg även på våra vanliga breddgrader. Man ska även kunna talla in sig med talk för att hålla sig torrare. Eller pudra sig kanske det heter. Imorgon har vi signat upp oss på den första organiserade turen sen Kinesiska muren för 2 månader sen. Ska se på DMZ-zonen och krigsrester. Vi tror att vi valt en renommerad agentur men varumärkesskyddet är ju nästan obefintligt så vi vet inte. När vi letade efter lämpligt Hostel när vi kom till Hué till exempel var vi på helt fel gata men fann ändå rätt Hostel. Det var ju såklart en fake och vi fick väldigt märkligt bemötande. Lyckades inte få rum och tur var väl det. Kunde ju skett vad som helst egentligen. Enligt vietnamesisk lag ska man lämna från sig pass när man checkar in och nycklarna varje gång man lämnar hotellet. Men det låtsas vi inte veta om och ingen verkar våga säga ifrån. 2010-05-22 - Cat Ba Island, Catba Dream Hotel - Kräftor Så har vi gått och bränt oss igen. Skedde när vi badade i havet första gången. Höll oss i skuggan under strand-bungalowen men blev ändå brända. Fel tid att vara ute i solen mellan 10-14. Man lär sig tydligen aldrig. I efterhand förstod vi ju varför inga Vietnameser var och badade vid den tiden. Var ivf en väldigt vacker strand med sina omgivande karga gröntäckta kalkstensklippor och härliga meterhöga vågor. Befann man sig på fel ställe kunde det göra ont. Bäst var att befinna sig lite längre ut än där vågorna slog in mot stranden. Har bestämt oss för att skippa Halong Bay. Det är för turistigt här och folk är på en så fort man går ut. Dessutom är maten riktigt dålig. Beställer man fried rice får man en sorglig sak som smakar mindre än svensk risotto! Och service ska vi inte tala om. Finns inget ställe som känns tillräckligt fräscht att äta på med alla dessa näspetande servitöser. Hygienen har blivit mer viktig efter senaste tidens magfadäser. Man mår bara illa av akvarierna utanför seafood-restaurangerna där maten simmar omkring. Hoppas man kan äta hästskokrabba nån annanstans för det har vi inte haft mage att pröva ännu. Måste också kolla att det inte är en hotad djurart. Men antar inte. Tar första transporten härifrån kl 06:10 till Hai Phong för att sen ta första bästa tåget så långt vi kommer förbi Hanoi. Har läst att maten ska vara bättre söderut. Dvs mer spicy. Till att börja med siktar vi på Hué som är den gamla huvudstaden mitt i Vietnam. "Det kulturella hjärtat" på reseguidesmumbojumbo. Det är ivf en bana i spelet Battlefield Vietnam så citadellet och det ska nog kännas igen! Hué ligger också nära den fd DMZ-zonen mellan nord- och sydvietnam. Tror inte att vi kommer ända fram imorgon. Secondary objective är Ninh Binh där ivf en natt kan spenderas. Allt utanför turiststråken är sannolikt att föredra här i Vietnam. 2010-05-21 - Cat Ba Island, Catba Dream Hotel - Vidare Vietnam Hanoi. Jordens rövhål. Blev två pölar när vi letade efter tågstationen för att ta oss därifrån. Fann den till sist 1900-talslikt på andra våningen. Ett enkelt smalspår som gick på en stenvall genom staden ochvidare över rostiga broar. Såg verkligen ut som något man sett på bilder från förra sekelskiftet. Under letandet vimsade vi in på stadens marknad som var något av det äckligaste. Luktade skit och sopor överallt. Det värsta är att maten man åt sannolikt passerat den där marknaden. Blä! Som ett brev på posten har Andreas äntligen fått känna på turistmagen. Har idag inte fått i sig annat än glass pga magproblem + sjösjuka. Fick inte se mycket av den koloniala arkitekturen i Hanois "Gamla stan" som vi bodde i. Den fanns där men det var för mkt skit i vägen. Smala trottoarer fulla med folk och miljarder skotrar. hade varit suveränt med ett par gågator där men har svårt att se vem som skulle haft kontroll för genomförandet. Bristen på kontroll slår en hela tiden. Från undermålig infrastruktur till trafikens anarki. Gillar det samtidigt som det gör även enkla saker ordentligt omständliga. Tyvärr blivit dåligt med bilder från Hanoi. Delvis för att vi inte orkat vara ute pga fukten, folket och värmen men också för att det verkat lite otryggt. Har läst att de till exempel från skotrarna rycker väskor och drar turisten efter sig tills man släpper taget. Tacksam för att vi inte empiriskt kunnat bekräfta detta. Däremot gott om västerlänningar som skriker "kom och ta mina dyra prylar" och inte säkrar grejerna överhuvudtaget. Även åsett ett par tillbud i trafiken. Alla har skett när skotrarna kört på fel sida av vägen. Gick förbi en skola som var en veritabel hönsgård fast med barn istället för fjäderfän. Ljudvolymen ska väl läras in från början. Kul i Hanoi har varit funktionalistisk arkitektur på det som man antagligen historiskt kan definiera som kommunist-tiden. Som folkparken, Leninparken, och någon estradgata där trottoarerna var försedda med tennisbanor. Finns dock inte så mycket av detta. Desto mer av Vietnamesernas egna smala flervåniga byggen tydligt inspirerade av kolonialarkitekturen. Det byggs mycket och till skillnad från Kina är det snygga hus som byggs. Man målar i grälla färger dock bara den fasad som man definierat som framsidan och detta kan i byarna skilja från det ena huset till det andra. Mixen och den särpräglade kulturen har överraskat men hade nog kunnat förutses med tanke på att städerna är tusenåriga och att landets befolkning är ungefär lika stor som tysklands. Tog oss till Haiphong via tåg från Hanoi. För 20 spänn kan man få 2.5 timmes tågresa i luftkonditionerat tåg med bekväma säten, TV och eluttag. Hallå SJ? Krångligt att ta sig till Cat Ba Island från Haiphong. Gick två båtar kl 9 och 12 därefter slussades folk vidare till en överpriserad kombination av buss+båt+buss för 200,000 Dong. Av överstrukna poster i tidtabellen kunde man avgöra att det har gått eller går fler båtar under andra perioder. Det var dock så mycket folk att fler båtar lätt hade kunnat gå. Sannolikt var färjeterminalen i korrupt maskopi med busstur-arrangörerna. Ingen bra start. För att inte stödja fusket spenderades natten i Haiphong och sedermera togs nästa morgons speedboat. Även den dyr för 140,000 Dong. I priset ingick sjösjuka och våldsam vomering för åtminstone hälften av passagerarna. Klok av skada har vi gjort efterhands-research och kommit fram till att billigast hade varit att ta en kombinationsbiljett från Hanoi för 160,000 Dong. Intressant var slamkryparna i färjeterminalens flodkant. Slamkrypare är fiskar som har lungor och hoppar upp på land för att jaga insekter. Kul att se dessa felande länkar i vilt tillstånd även om de mest såg ut som maskar i flodbankens lera. Cat Ba är en ö med nationalpark söder om det sceniska Halong Bay och 15 mil utanför Hanoi. På helgerna sägs också just Hanoierna komma hit och skräpa ned. Vi har också hört att båtarna som går här bara slänger skräpet i havet. Det är ju också det vi sett överallt. Man bara slänger sitt skräp. I vägkanten, i floden och nu i havet. Inte undra på plastproblemen i Stilla Havet. Cat Ba är också namnet på öns största by. När vi kom hit var det ingen ström utan den slogs på samtidigt för hela byn senare under kvällen. Först blev det helt tyst när stånket från dieselkraftverken upphörde, därefter ljust för att gatlyktor och belysning tändes och så kom stadslivet igång med strömmen och kvällens svalka. I Cat Ba är det Sea food restaurants med akvarier överallt. Man äter till exempel hästskokrabba. Ett slags urdjur som ser ut som Aliens. Då äntligen nått havet. Det finns 3 sandstränder i närheten med rejält baksug. Imorgon ska vi bada innan helgens Hanoitier övertar stället. Dagens svenska referens var en SKF-skylt vi såg på vägen till färjeterminalen i Haiphong. Uppenbarligen visst industriellt samarbete mellan dessa båda kommunistiska (?) länder. Roliga vietnamesiska låneord vi uppmärksammat: ca phe = Café bé tông = betong ôtô = auto = bil Ga = gare = järnvägsstation So ko late = chocolate = choklad (drick-) 2010-05-15 Son La, Min Duc Guesthouse - Vietnam hittills Otroligt trevligt bemötande från Vietnameserna i både Dien Bien Phu och Son La. Dock lite tjatigt med alla hälsande barn. Särskilt när man är trött orkar man inte riktigt klistra på det där 54:e leendet. Ungdomarna har grepp om ironi vilket vi blev varse efter att ha fått ett "Fuck you!!" följt av skratt istället för "Hello!". Upplyftande. I Son La bor vi på ännu ett Guesthouse i närheten av busstationen eftersom vi inte orkat ta oss in till centrum. Väldigt fräscht och trevlig personal. Vi betalar lite överpris med 140000 Dong, ca 65 kronor, för ett dubbelrum. Dagens svenska referens var "Boten Anna" på hotellets vietnamesiska TV, i något inköpt program som spelade roliga youtube-klipp. En lite mindre tydlig koppling var att VTVs testbild ser precis likadan ut som SVTs. Får googla lite på om det finns någon koppling mellan dessa båda statliga televisioner. Dien Bien Phu var verkligen sevärt. Lite pansarvagnar, bunkerspotting och ett kommunistiskt museum som var ett museum i sig. Dvs inte längre så välskött. Säger rätt mycket om samhället hur de sköter sina monument. Kul med den utbredda anti-USA-propagandan. Bland annat kunde man läsa att USA finansierade merparten av det franska kriget, att USAnskt materiel användes men också att fångarna förvarades i leriga smutsiga bunkrar och se en tecknad bild på en fångad fransman som bajsade i en USA-hjälm. Inte riktigt så man brukar framställa att fångar behandlas om man vill ses som civiliserad i Väst. Men det sket man antagligen i. För att hitta mat har vi lärt oss att man inte letar efter "Restaurant" utan efter Pho eller Com, som betyder nudlar och ris. Man verkar få ungefär samma konfiguration på nudelsoppan oavsett var man beställer. Troligen en lokal variant. Beställer man ris får man också välja kött eller proteinkälla. Detta verkar serveras kallt med dopp i olika såser som soja eller fisksås. Är lite tveksamt att käka kallt men det är liksom det som finns att välja på. Café-kulturen är utbredd men dessa serverar inte mat. Däremot wifi ibland. Avocadoshake var nåt nytt och väldigt gott. Nånstans såg vi att det såldes tårtor men inte prövat dessa. Förhoppningsvis är det inte som i Kina där de kan göra väldigt snygga men tyvärr smaklösa tårtor. Antagligen utifrån bilder på desamma. Många vietnamesiska kvinnor har sitt hår i en knut stor som en kanelsnäcka mitt uppe på huvudet. En traditionell frisyr som i kombination med motorcykelhjälm blir aningen tragikomisk, då hjälmen hamnar för högt upp och skyddar därmed hårbullen istället för huvudet. Mentalt noterar vi att vi har stressat ned och anammat en positivare människosyn. Vi går upp 03:15 utan att gnälla. Äter ingen frukost för att slippa vomera denna efter lite kringelikrokvägar med buss. Vi har ingen väckarklocka efter att ha tappat en mobiltelefon, så vi schemalägger datorn att köra igång ett avsnitt av "Vi på Saltkråkan" med stirrig visselmusik från 60-talet. Dagen kan ju inte börja bättre! 2010-05-12 Dien Bien Phu, Hotel Mayhong - Vietnam 30 mil vägarbete vindlades likt vägen på Höga Berget kring topparna. Upp och ned. Upp och ned. Verkligen högst upp med utsikt över gröna berg och molntäckta dalar. Inga bilder dock för vi litade inte riktigt på övriga resenärer. Bussen hade i Laotisk omvårdnad förvandlats till en blandning mellan en lastbil och en buss. Den var till brädden fylld med stora säckar med lök som gav färden sin pikanta doft och gjorde underverk för benen. Inte så farligt vrålkörande men eftersom de byggde om vägen större delen så kördes det berg-och-dalbanelikt över högar med sten och grus med bara stup på kanterna. Kändes bara några gånger som att bussen skulle välta och kana utöver. Där vägen inte byggdes om var kvaliteten ungefär som en svensk skogsväg. Och detta då en av de större vägar som står utmärkt på kartan över Laos. Överfarten till Vietnam gick annars helt utan skavanker trots skräckhistorier om krav på 25 dollar, avslängning från buss mitt ute i ingenstans och övernitiska gränsvakter. Dien Bien Phu verkar vara ännu ett av världens rövhål. Det stora flertalet mänskliga bosättningar är väl visserligen av det slaget men de ska väl helst undvikas på semester. Vi hade fullt sjå med att finna någonstans att äta. Det fanns ett flertal kafér men antingen hade de ingen mat, ingen meny eller så ville de helt enkelt inte servera oss. Under letandet passerades en lokal marknad där det visserligen fanns små stånd men lukten och flugorna avskräckte. Vi såg också en kvinna bärandes en bricka med vad som såg ut som en friterad katt. Eller hund. Det var ett fyrbent litet djur men absolut ingen gris. Tror faktiskt det var en katt på riktigt. Eller en liten hund. Spisade tillsammans med två britter som var med på bussen från Muang Khua. Hade ganska roligt under försöken att beställa mat från menyn utan utskrivna priser. De hade ingen kyckling och ingen gris. Dock ägg och biff. Ingen kall cola men kall öl. Som ju kostade lite mer. Har fått tag i ett ganska sletet rum för 100 kronor natten. Det har dock både AC och TV, som vi väl dock ändå inte brukar. Ligger precis vid bussstationen, vilket väl säger en del om förväntningarna på staden. Vi ska försöka besöka slagfältet där fransmännen fick stryk 1954. Har dock inte sett några tur-operatörer eller liknande. Här på hotellet pratar de inte engelska. Får försöka äta frukost på ett café med wifi vi spanat ut imorgon och efterforska där. Dagens svenska referens är rummets varmvattenberedare av märket ASEA (nu mer känt som ABB). 2010-05-11 Muang Khua, Namu Guesthouse - På väg till Vietnam Lite misär till sist. Hur kommer det sig att alla transporthubbar alltid är smutsiga. Ungefär som Alvesta. Är det helt enkelt ingen som stannar länge nog för att bry sig. Byn heter Muang Khua och vi har tagit flodbåt hit från Nong Khiaw. Precis innan det började regna fick vi tag i ett rum med både dusch och squat toilet men kom senare på att det saknar handfat. Det är sannolikt det uslaste rummet hittills och vi är inte säkra på att det är bedbug-fritt även om rummets myror borde säkra att så är fallet. Vi vaknade till varenda gång Geckoödlan härinne kväkte men hoppas på att den håller andra större inneboende borta. Själva byn är inte mycket mer än ett vägskäl mellan väg och vatten där vägfärjan i och för sig är en intressant del av landets infrastruktur. En sorts hemmabygge i form av en pråm som tar upp mer än halva flodens bredd. Mot södra kanten har man placerat en "vanlig" vit båt. Skrot visserligen men den första vi sett i Laos där det annars bara verkar finnas långbåtar i trä eller kanoter. Den vita båten kör med motorn på max en stund för att föra pråmen/färjan uppströms en bit sen får den segla med strömmen för att slutligen hamna på andra sidan floden. För att föra färjan andra hållet vänds bara skrotbåten åt vänster istället för åt höger. Fotgängare och till och med skotrar som ska över när ingen lastbil tutat sig till färjans uppmärksamhet får betala en liten kanot för att bli paddlade över. Stående. Man förstår varför det byggs en ny väg och en ny bro en bit utanför byn. Sannolikt betyder den också slutet för byn så som den ser ut nu eftersom trafiken då kommer passera utanför. Under själva vägbygget har de öst sand nedför flodkanten vilket täckt över den tidigare vegetationen samt knäckt flera stora träd. I byn hittas vilda tama hundar. Det är ju tama hundar men här kan dess okopplade naturliga beteenden observeras. Till exempel när de skäller för att det kommer en annan hund. De står sig då inte ystra i tamburen utan har här möjlighet att löpa 100 meter ut på flodkanten och jaga iväg besökaren. För att 100 meter senare hälsa vänligt. I hostelets restaurang finns en tik och en unghund, sannolikt tikens avkomma, som tigger mat genom att ställa sig på bakbenen mot en. Andra gäster är hönor som ränner runt på trägolvet. Under trägolvet är det en jordsluttning full med skräp ned mot floden. När man åker på floden kan man observera att infödingarna ställer soppåsar på flodbanken bara. Antagligen är det ingen som tar hand om detta utan det följer sonika med vid högvatten. Mysigt. Till Muang Khua tog vi ytterligare en flodbåt från Nong Khiaw. Att köpa biljetter är ju en upplevelse i sig då man inte dagen före avresa kan svara på om det blir någon båt eller inte. De har inte kollektivtrafik på så sätt utan alla båtar är sitt egna företag. Dvs de kör inte sträckan om det inte blir någon profit. Dvs det måste vara tillräckligt många betalande för att det ska bli en resa. Eller som många turister som chartrar en egen båt, till mycket hiskligare summa. Båtresan kostade oss ivf ca 120 kronor var och tog ca 7 timmar. På båten var det diverse löske samt 3 digitalkameraförsedda munkar med flipflops. Längs flodkanten ser man med jämna intervall badande kossor. Här norrut är det inte längre vattenbufflar utan vanliga koskitluktande kossor. Natten före avresa från Nong Khiaw blev det efter 5 dagars plågande hetta (uppåt 40 grader) ett ystert regnväder. Varade väl större delen av natten och fick hyddan att kännas aningens osäker. Lite mer respekt för Laotiernas kojor fick man väl och man förstår varför de flesta är lite sneda. Regnet efterlämnade sig moln kring topparna som omger Nong Khiaw. Vackert. När det behövs kött tar bybon en kökskniv och kastar mot en närvarande höna. Detta kunde vi observera efter maten på en restaurang. Vi undrar om de gör skillnad på din och min höna eftersom de ser ut att ränna omkring planlöst men möjligen håller husets tupp reda. Annars verkar inte äganderätt vara alltigenom utbrett. Bussen från Muang Khua till Dien Bien Phu i Vietnam går klockan 5 på morgonen. Från andra sidan floden. Vi ska lokalisera busshållplatsen och kanske köpa biljetter idag då Vietnam-visat vi ordnade i Louang Prabang inte börjar gälla förrän den 12:e. Man börjar tappa referensramarna lite och glömmer att till exempel ta kort på från hemmaperspektiv intressanta företeelser eftersom det för en börjar bli normalt. Ja, som bambuhyddor till exempel. Det är väl så alla bor? 2010-05-08 Laos, Nong Khiaw, Meexai Guest House - Djuriskt Igår satt vi på en restaurang som låg i en skogbeklädd bergsluttning med utsikt över floden och kalkstenstopparna här i Nong Khiaw. Av djurlivet att döma var det mitt i skogen. Det började med att en enorm bönsyrsa, på kanske 15 cm, plötsligt satt på stolsryggen mitt emot. Servitören använde en servett som bete och viftade med så anföll saken pappret med klorna och man kunde sedermera slänga ut den. Aggressiva saker det där. Utanför restaurangen finns också en sorts myrstack. Den hänger i en trädgren som en halvmeter stor oval där myrorna vikt ihop blad. Ganska intressant att se. När vi sen skulle gå var dels bönsyrsan, eller dess brylling, tillbaka på golvet. Dels satt det nån sorts snigel på Ellens sko. Möjligen var det en gråsugga i större storlek då den eventuellt också hade ben. Såg ivf mest ut som en snigel med skal och uppstickande ögon i framkant. Gav dojjan vidare till servitören som tog hand om djuret. Frågade vad det var men fick bara "It's OK" till svar. Kunde eller ville inte säga. På vägen därifrån såg vi dels ännu en enormt stor överkörd skorpion samt en jättelik kanske 10 cm stor skalbagge som löpte över vägen. Större än en ekoxe helt klart. Vidare gick väl färden utan bekymmer förutom precis innan våra små hyddor då två blanka kackerlackor sprang över vägen. En stor liten spindel hade också placerat sig i trappan ned. Väl inne i bongalowen och säkrade under myggnätet var det förstås något mer som fladdrade omkring. Med väskan hade vi nämligen fått med oss en stor skalbagge som nu yrde omkring innanför nätet. Var bara att vända ut och in så fick djuret hitta ut själv sen. Inte svårt då det är håligheter överallt i Bongalowen. Även om vi valde mellan åtminstone 3 olika Guest houses där byggnadskvalitet och täthet på Bongalowen fick avgöra. Boendet kostar dock som en påse Ahlgrens bilar. Ivf som en påse bilar kostar här. Och som två påsar bilar i Sverige. Växelkursen på bilar är alltså något bättre här. Till Nong Khiaw kom vi via flodbåt från Louang Prabang. Det tog åtta timmar. Med på färden var två tyska flator, kaptenen och hans äckliga fru. Hon satt och åt hela tiden och kastade matresterna direkt i Mekong. Ytterst miljömedvetet. Från båten sågs idel vida vidder och karga klippor vilket också omger Nong Khiaw. Bergen sticker liksom rakt upp. Träden som täcker ser ut lite som mossa på sina ställen där man inte ser det råa berget som verkar aningens poröst. Kalksten tror vi Limestone betyder. Det är ivf vad det ser ut som i grottan vi besökte igår. En ganska rastad grotta där kommunistgerillan sägs ha hållit till under Indokinesiska krigen. I floden fanns det guld. Det såg vi dels i form av vaskande pannförsedda Laotier men mestadels på stora grävskopor som tog bottensediment och la på en ränna som särskiljde materialet i olika storlekar. Var gott om nya skopor och vi hörde senare att det är ett Australiensiskt bolag som sköter utvinningen. Den fantastiska naturen värderas tyvärr inte så högt och det känns fortfarande lite tveksamt att vara här. Avskogningen är utbredd och infrastrukturen vad gäller till exempel avlopp och sophantering är inte tillräcklig. Vi bor alltså billigt men det sliter på naturen. På floden sågs också fasta nätanordningar i bambu där byborna sannolikt bara behöver vittja någon gång om dagen för att ha middagen fixad. Mer intressant var kanske egenbyggda vattenkraftverk i bambu där floden var mest ström. Såg ut som små flottar med en propeller och ett cykelhjul kopplade till en generator och så gick det smala trådar vidare in i skogen bakom där byn antagligen befann sig. Längs med flodkanten badade vattenbufflar i stora stim. Såg skönt ut men ska visst vara ganska seg att äta eftersom man inte slaktar dem förrän de gjort sitt, så att säga. Har möjligen ätit den typen av biff redan då vi inte sett några andra kossor. Som vanligt sågs även hoper med badande barn som vinkar och gör konster när man åker förbi. Born for showbiz? Någon moonade också. Det har han antagligen inte lärt sig själv utan måste vara ett västlig påverkan. Barnen använder stora kanoter som flytleksaker och badar verkligen hela tiden även om varje by verkar vara försedd med en fräsch skola. Sista dagen i Louang Prabang fann vi en tysk restaurang som serverade Laosisk Bratwurst. Skillnaden mellan en Bratwurst och en Bockvurst är att den senare är kokt. Så nu vet vi det. Louang Prabang gillade vi inget vidare. Ett världsarv och därmed lika genuint som Visby på sommaren. Bara turister och trötta Laotier som mjölkade desamma på pengar. Verkligen ingen service. Klientelet bestod mestadels av vitt skräp så man kan möjlign förstå tröttheten. En positiv sak var en luftkonditionerad ATM i bås - Guuuu så skönt! Finns många ställen med Wi-fi här men inget med AC. Märkligt men det senare drar sannolikt mer ström. Laotierna själva tar synbarligen paus hela den varmaste tiden på dygnet. Alltså mellan 10-14 då de inte förflyttar sig en meter i onödan. Sitter mest i skuggan eller inomhus och snackar. Kanske jobbar de tvåskift med ett på morgonen och ett på kvällen. Andreas väckte Ellen mitt i natten och sa att det var en eldfluga i rummet. I själva verket var det batteriindikatorn på datorn han låg och tittade på, vilket Ellen påpekade. Lätt besviken somnade Andreas om igen. 2010-05-02 Laos, Louang Prabang, Cold River Hostel - Lurigt Har börjat se ironiskt på tillvaron. Skämtar om det dåliga bemötandet i turistorten. Sannolikt är det i slutet på säsongen och alla är trötta inför den kommande semestern. Nästan varje gång ges fel summa på notan när vi äter eller det ges fel växel tillbaka. Tröttsamt att behöva påpeka hela tiden. Idag har vi annars åkt flodbåt och Ellen har köpt sig ett par pyja.. haremsbyxor då långbyxor annars saknats i bagaget. Vi har dock hittat några guldkorn i Louang Prabang. Bla en avskild restaurang där man ligger ned med utsikt över Nam Ou, bifloden till Mekongfloden som löper ut här. Det är verkligen varmt och klibbigt på dagarna. Man blir blöt av svett trots att man ligger i skuggan och även om solen inte lyser. 2010-04-30 Laos, Louang Prabang, Cold River Hostel - Bussigt Framme i Louang Prabang efter förmodligen värsta bussresan nånsin. Sex spy av sex möjliga. Bokstavligt talat. För det första genomfördes den alldeles för snabbt på kringliga vägar. För det andra var de kringliga vägarna inte asfaltsbelagda på långa sträckor. Dvs det skulle antagligen asfaltbeläggas men det var nu bara snygga stenlagda kantade kostigar. Kul att åka på dessa med buss. I 9 timmar. Med på färden var en galen fransman som vi språkades en del med samt köpslog runt efter lämpligt Hostel väl framme i Louang Prabang. Han var sannolikt pensionist, boende i Thailand sen 10 år tillbaka och såg ut som något från ett MC-gäng utan skinn. Pratade Thai och också Lao hjälpligt blandat med franska och engelska ord. Han prutade bra iaf och kändes betryggande att ha med sig på bussen med annars bara lokalbefolkning. Louang Prabang verkar vara någon sorts bakpackarnas kanarieöarna på steroider och vi har väl inte funnit oss tillrätta ännu. På de 3 timmarna vi varit här alltså. Sannolikt reser "alla" som bakpackar i Laos hit till den gamla huvudstaden. Den egentligen anledningen till hitresan är annars att skaffa Vietnamesiskt visum. Vilket vi ska iverksätta asap. I övrigt är här fett med feta bakpackande britthoror och annat vitt skräp. Bara tatueringar och valkar så långt ögat kan se. Ölen är dyrare. Vi har käkat indiskt där de "råkade" räkna fel och fakturera oss 30000 för mkt. Vilket vi påpekade och fick löst. Bra där. Ett vanligt tilltag för övrigt. Känns som att vi drar vidare till något lugnare hål snart. 2010-04-29 Laos, Louang Namtha, Zeula Hostel - Galna tuppar 05:45 och kan inte somna om. Hjärnan går med kreativitet. Dags att fylla på med ord bland stödorden. Det har ju gått en del tid och vi har både passerat Jinghong i södra Kina, en palmförsedd by med thai-befolkning, den laos-Kinesiska gränsen och anlänt i Louang Namtha i norra Laos. Tupparna i Louang Namtha galer frenetiskt. Och gal är ju galen på norska. Alltså Galna tuppar i rubriken. Närmast har vi en något hes tupp vars läte känns igen om man är på någon annan plats i byn. Nåväl. Det var faktiskt asfalterade vägar hela vägen hit från Kina till Laos. Gränskontrollen var smärtfri. Fick möjligen betala lite för mycket för 30 dagars visum då vi betalade med kvarvarande Yuan och inte dollar. I Laos betalar vi med Kip, inte dollar som många andra. Framme i Louang Namtha var alla bankerna stängda och vi fann inte direkt någon ATM, uttagsautomat. Växlade Yuan av en liten tant i ett stånd till ganska dålig kurs. Men faktiskt bättre än bankens visade det sig sen. Iallafall fanns det flera ATMs här. Bland annat i en betongkur i vägkanten. Ganska kul kontrast med palmhyddor och ATM på samma gata. På vägen från Kina utlovades spektakulära vyer. Det var det, men ganska deprimerande vyer också. I kina hugger de ned urskogen och planterar träd i räta rader på terasser. Ser ut som de utvinner något ur träden. Kanske gummi. Sista tiden i Kina var vi lite trötta på landet. På skräpigheten, den frekvent förekommenade avloppslukten och på skränigheten. Det är lite för industrialiserat och det verkar liksom inte finnas någon riktig natur kvar. Man ser att den för kineserna inte har något värde. På bussen från Kina till Laos slängde till exempel en kines ut en glasflaska genom fönstret. Man hörde klirret mitt ute i skogen. På samma busstur fick man också höra chaffisens musik: 1. Kinesisk musikal. 2. Children of Bodom. 3. Sleazy smörmusik. Allt på högsta volym såklart. Som allt annat i Kina. Vad man gör i Kina påminner ganska mycket om 60-talets Sverige. River gamla hus, bygger betongskit, t-bana och breda motorvägar. Och i parkerna bygger man bara natur som är uppenbart skapad. Från Kunming till Jinghong åkte vi liggbuss över natten. Det gick förvånansvärt bra. Skönt att resa och se lite samtidigt. Även om det var natt. Vi passerade småbyar där neonbelysningen bara bestod av lågenergilampor på plåtskyltar. Även enormt stora nybyggda förorter. Ordnat som Hässelby centrum gånger 1000 ungefär. Det gick bussar i den enorma park som låg mellan de enormt höga husen. Mer 60-talsbyggnation alltså. Miljardprogram. En lustig detalj i Kina är bilen som de vattnar gatorna med. För att fixera dammet och/eller tvätta gatan antar vi. Bilen kör samma melodi i hela Kina. Hela tiden. Som glassbilen, fast annorlunda. Måste bli rimligt tröttande för den som jobbar som gatvattnare. I Jinghong passerade Mekongfloden. Eller den heter något annat i Kina. Cang Lang kanske. Vi passade iallafall på att ta årets premiärdopp i det klara vattnet. Och skaffade oss en rejäl bränna. Linne utan linne. Vi har sedan tidigare skaffat solskyddsmedel. En liten flaska kostade oss 100 spänn. Vi valde den utan whitening cream. Ganska intressant för idealet här är ju fortfarande att vara vit, inte brun. Så någon brunkräm hade man antagligen inte fått sålt. Ett annat exempel på det är att de blekte de passfoton vi tog inför visat. Och tog bort Ellens rouge från bilden. Var ju bara en tidsfråga innan det hände eftersom kineserna rosslar och spottar överallt. En kineskvinnas spott hamnade på mig. Hon såg det och bad inte om ursäkt. Nice. Vi har också stört oss på trafikljusen. De som ska svänga har grönt samtidigt som fotgängarna vilket ger rena kaoset när man går över gatan. Vi har förstås lärt oss att det bara är att gå så får bilarna anpassa sig alternativt tuta som galningar. Det är ju något de gör för övrigt hela tiden. För att berätta att "här kommer jag". Trafiken här hade inte fungerat utan tutan. Ibland gillar man anarkin då man kan gå över gatan i princip var som helst bara man väntar tills nästa bil kört förbi. Detta kan med fördel göras mitt i körfältet. En annan gång när vi åkte lokalbuss gick den sönder. Chauffören stannade helt sonika bussen mitt i gatan och alla gick utan protester ut. Verkade inte vara en helt ovanlig företeelse. Södra Kina har thai-befolkning. Eller Dai som de heter här. Det syns till exempel på byggnadstypen som inte har välvda tak utan räta 45-gradiga. Taken är orange och husen är utsmyckade med guldfärgade drakar. En annan detalj är att man ligger på gräset i parkerna. Det såg vi ingen göra längre norrut utan gräset var snarare alltid icke att beträda. I Jinghong har vi sett fjärilar stora som knytnävar och fåglar små som stora fjärilar. Djurlivet när man väl ser det är nog något av det mer intressanta. Vi har mycket få problem med turistmage. Bara lite ibland. Till exempel efter att vi käkade koreanskt där man lägger grillat kött i råa salladsblad. De vattnar väl salladen med bajsvatten och råa grönsaker ska generellt inte ätas. Om de inte har skal som skalats bort. Förstår lite mer kinesiskan till en bekant som tyckte det var barbariskt att äta råa grönsaker. Igår kväll tog vi en nattpromenad ned till floden Nam Tha och lyssnade på nattens ljud. Det var diverse grodor utöver de vanliga syrsorna. Det låter väldigt mycket på nätterna. Mer än på dagen, iallafall så här i byn. Låter naturligtvis mycket också om man är i skogen på dagen. Då låter det ungefär lika mycket som på natten i byn. Men utanför byn på natten låter det desto mer. Inte alls komplicerat. Promenadens höjdpunkt var nog de eldsflugor vi råkade på. Inte i stora stim tyvärr men en och annan som vilset blinkade förbi. De lös alltså inte konstant som de väl gör i serietidningar utan blinkade till med kanske en sekunds frekvens. Blir svårt att fota detta men möjligen kan vi filma. Likt gårdagens antropologer observerade vi också uppvaktningsaktiviteterna bland infödingarna. Dvs moppepojkar och -flickor som åker runt i små grupper, stöter på varandra och skränar och skryter. Precis som i Moheda eller vilken annan liten by som helst. Dock ingen alkohol inblandad här vad vi uppfattade. I förbipasserande kan också nämnas att sexuella aktiviteter är olagligt mellan Laotier och utlänningar. Utan att man är gift. Och för att gifta sig behövs statligt tillstånd. I veckan har vi haft besök i vårt rum. Av en kackerlacka på golvet. Vi i sängen. Ellen noterade storleken med: "Den är stor som en liten hund". En annan gäst låg sedan tidigare på golvet med benen i vädret. Vi kastade ut denna och avvaktade. Vilket gick bra. Inga fler störningar under natten. Läste på lite om kackerlackor och de är tydligen någon sorts flockdjur som kommunicerar med dofter och hjälper till exempel varandra att finna mat genom att lämna ifrån sig spårämnen som andra kackerlackor kan följa. De associerar visst doften av mint med socker varför vi gömde undan mintpastillerna. Kanske hade också den upp-och-nedvända kompisen söndrat ut något som lockade till sig den andra. I Louang Namtha, byn vi bor i här i Laos, finns åtminstone två bra restauranger. Imorgon ska vi pröva den indiska som haft underhållsstängt. De vi testat som har stått i Lonely Planet har annars haft rätt tråkig mat. Och LP beskrev också maten här som enformig. Ja, om man äter den där de rekommenderar så är den antagligen det. Den ena restaurangen ligger på hostelet. Kan vara lite lurig med notorna då det blivit några tusen "fel" efteråt. Det går mer än 1000 kip på en krona. Så ingen stor grej. Bara lite störande. Hon som vi antar är ägarinnan till Hostelet är stenhård och ser också till att de andra jobbar, vilket vi antar kan vara lite svårt då man tar det väldigt lugnt här. Ingen stress direkt. Blir ofta fel i beställningarna så man får säga ifrån. Hon har också gett oss ett tips på Nong Kiaow, en vacker by i närheten av Luang Prabang som blir nästa resmål. Stapelvaran här är sticky rice. En sorts klibbigt ris som man äter med händerna och doppar i olika saker. Både intressant och gott. Lägger sig som en sten i magen efter ett tag. Vi har också lärt oss köra skoter. Igår tog vi en tur i reservatet som är anledningen till att de flesta turister dyker upp här i norr. I reservatet kan man iallafall se lite urskog, men även där var det bränt och skövlat i närheten av bosättningarna. Det är ganska deprimerande att se spåren av urskogen överallt. Vi läste att på 70-talet täckte den 70% av landet. Idag 10%. OCh vad vi ser så minskar detta fortfarande även om 14% av Laos ska vara reservat. Skövlingen görs väldigt fult genom att bönderna bränner skogen. Antagligen för att bli av med undervegetationen. Vi vet inte om det är de lokala bönderna som verkligen gjort bergen till gräsbetäckta kullar eller om det är särskilda skogsbolag. Resultatet blir iallafall mer som Skottland, Island eller något annat land där man också avverkat totalt. På sina ställen planteras likadana träd i ordnade rader men det blir ju inte mycket bättre. Man kan bara tänka sig hur lummigt det måste ha varit en gång då träden som lämnats kvar är riktigt stora. Kanske dubbelt så höga som en ek. Där skogen huggts ned känns det också torrare. Försöker tänka på det som svenska kalhyggen för att mildra effekten men det är svårt att inte låta cynismerna flöda. Runt omkring Louang Namtha breder en liten dal med gröna risfält ut sig. Tillsammans med horisontens berg som ligger på olika avstånd ger det fantastiska vyer från skotern. Då och då avbryts vägen med små byar där varenda palmhydda har en parabolantenn. Vi har utvecklat en sorts daglig regelbundenhet där vi äter och sover på ungefär samma tider. Vi funderar på om det är enklare att leva regelbundet här där ljuset inte varierar lika mycket. Varken över dagen eller över året. Kanske går det att vara vaken utan styrmedel som kaffe. Har ockå besökt ett vattenfall. För att komma dit passerade man flera små byar och fallet låg precis utanför vägens sista by. För att komma till fallet skulle man betala inträde och parkeringsavgift. Sen sålde de förstås kallt vatten också som man ju var tvungen att köpa i middagssolen. Priserna på inträdet var tydligt uppskrivna där "foreigner" betalade dubbelt så mycket som lokalbefolkningen. Dvs 2000 istället för 1000. Dvs inte ens 2 kronor istället för 1. Intressant med vad som hade räknats som diskrimering i Sverige. I själva byn sprang det omkring nakna badande barn. Liten uppvisning med diverse magplask för oss. Även djur överallt som små söta kultingar och ankungar. Vattenfallet i sig var inget speciellt men vi gick lite längre på stigen och fick lite naturupplevelser och risfält istället. Stora fjärilar och någon sorts ödla. En skink möjligen. Apropå ödlor är det legio med geckoödlor i taken överallt där det finns belysning annars. De äter då insekterna som samlas kring lamporna. Kan observeras på kvällstid. Även om det inte är mycket mygg sover vi nu under myggnät och med takfläkt på. Nästan varje natt är det tropiska åskväder. Med regn. Ibland upp till tre gånger per natt. Fastän det ska vara torrperiod nu. Åskvädren är rätt annorlunda från Europa. Liksom rullande och himlen blir emellanåt ett enda stort flimmer av upplysande blixtar. Ibland går strömmen i hela byn. Ibland går strömmen till viss del. Lamporna germindre ljus och man får inte använda varmvatten. Kanske kör hostelet med eget kraftverk. Bensinen är billig. Vi tankar skotern full för 25000. blir kanske 5 kronor litern. 2010-04-17 Kunming, Cloudland Youth hostel - Stödord Aaah. Stödord. Blir ju som ett jobb att fylla på med text bland dessa som då och då plitats ned i all hast. Till att börja med vår inställning. Vi vill göra mycket men orkar inte riktigt. Det är jobbigare än man tror att resa och just nu är vi dessutom lite förkylda fortfarande. Får ta det lugnare och ha lägre förväntningar. Prio ett är faktiskt att koppla av. Samt att vi ska fokusera på det som är bra eftersom man ju glömmer det. Mängden problem är ju konstant oavsett hur allvarliga de är. Det som är bra är iallafall: * Vädret, 25+ och sol varje dag. * Vi behöver inte jobba. * Vi har pengar att göra det mesta som att äta på restaurang varje dag * Vi kan göra vad vi vill på dagarna. I teorin. * Vi kan sova hur länge vi vill. * Vi behöver inte städa, tvätta eller laga mat. * Allt är billigare än hemma. Vi gjorde en beräkning att vi åkt 10000+ landbaserade kilometer nu den första månaden. Det blir 30 mil om dagen. Trots det har vi väl varit längre tid i Kina än beräknat. Inte konstigt man blir lite restrött av den takten, även om det inte känns som vi åkt så mycket i taget. Bara då och då. Större delen är dessutom Transmongolska. Det är en avloppslukt i den här stan som kommer då och då. Vattnet luktar likadant och ibland återfinner man lukten som smak i maten. Det känns också som att den börjat inkorporeras i kroppen så man smakar och luktar det själv också. Samtidigt har vi fått våra första magproblem. Inget allvarligt, bara lätt illamående ibland. Vi har också dragit ned något på hygienhysterin. Typ beställer islatte och sånt som man inte vet om det värmts upp. De har bra kaffe här. En annan sak är att mammorna rastar sina barn på gatorna. Barnen har byxor med hål i skrevet och gör ifrån sig på gatorna, i rabatter och i papperskorgar. Lagom mysigt. Det går små tanter och städar gatorna överallt. De behövs antagligen. Väldigt mycket. Kineserna fortsätter också glo även om man slutat kolla vid det här laget. Ser man inte på dem så märks de inte. Men det är ju inte lika kul förstås. Ellen har lite svårare för detta än undertecknad. Känner sig som ett UFO eller som att det är något konstigt med en när alla kollar. Vi är ju ganska konstiga förstås. Det är inte så stor procentandel på jorden som ser ut som vi, tror vi. Och särskilt inte här. Ibland räcker vi ut tungan åt dem också. Ellen trodde jag var sur för att jag tagit allt täcke när hon väcktes mitt i natten av att någon påpekade att hon inte gick att rubba. I själva verket var hon ett stoppblock i trappan på gränsen mot Laos. Iallafall i min dröm där jag puttade och skällde på henne. Sen vaknade jag och gick och la mig utan ett ord mer. Gå i sömnen är märkligt. Vi har en pågående turnering i NES-monopol. Dvs Monopol för Nintendo som vi kör på datorn. När man kör mot datorn fuskar de hela tiden. Typ slår alltid dubbelslag och sånt. Skitlonelyplanet fortsätter vara det. Stämmer inte och kartorna är oändligt dåliga. Hade väldiga problem att hitta Hostelet eftersom en sektion av den gata det låg på inte stod med på kartan. Och det var där man gick av bussen man skulle ta enligt LP. Across the bridge-nudlar har vi ätit. Ska vara en Yunnansk specialitet. Det smakade skit. Det var meningen att man skulle tillreda sin egen soppa av det dom dukade fram. Godsaker som halva getingar och sånt. Getingarna i sig smakade lite salt och krispigt. Men soppan luktade som avloppet gör. Och den var inte helt varm så det kändes inte helt korrekt att tillaga det råa köttet däri. Köttet var också ganska trist, men vi tog inte den dyraste modellen. Inte den billigaste heller. Ibland är kineserna hopplösa. Eller iallafall på restaurangerna. När man får hjälp av några som tror att de pratar engelska när man sitter i godan ro och bestämmer sig. På en restaurang höll vi på att beställa när det kom fram nån och tjatade om "which table". Fattade aldrig vad han menade. Det hade nog gått bättre om servitösen hjälpt oss då hon iallafall kunde peka på bilderna och säga chicken. Apropå det fick Ellen kackla som en höna för att beställa just chicken en annan gång. Väntar nu bara på grisen. På vallmart har de solskyddsmedel för 100+ kronor. Vi hade sunblock skrivet på kinesiska på en liten lapp. De visade då först en flaska som kostade 240. För en helt vanlig flaskdjävel solskyddsmedel. Som vi naturligtvis inte tog med oss eftersom vi antog att det skulle finnas i här. Kanske det finns också längre söderut. Kineserna själva har små parasoller mot solen. Sen är de ganska påklädda också. Ellen är röd. Vi har besökt Western Hills utanför Kunming. Fick åka en gnällig buss ut ur stan. Där hade några uppenbarligen livströtta munkar för 200 år sen karvat ut en gång och byggt tempel i en annars vertikal bergsvägg. Ganska snajdigt och härlig utsikt. Uppför Western Hills gick vi först ganska långt uppför. Mycket trappor i nästan naturlig natur. Sen åkte vi Rope way, parkbänk på lina, nästan till toppen. Därefter gick vi ned längs med tempelgången och sen tog vi Cable car ned till insjön som ligger söder om Kunming. Sjön är full av gröna alger och luktar skit. Sannolikt gravt övergödd. Tror inte de rengör avloppsvattnet. Ungefär som i Sverige fram till 1974 alltså. På väg tillbaka från Western Hills passerade vi ett nybyggt lyxområde som såg ut som en efterapning av ett amerikanskt villaområde sådär som det ser ut på Tv. Körde nästan bara nya bilar, BMWevar och sånt, där. Där fanns också en nästan spikrak bred strandpromenad på flera kilometer där man antagligen skulle åka rollerblades i bikini. Vi googlade av en slump fram att de små delikata bröden vi åt på lyxrestaurangen i Moskva heter boulotjki. Det var en sorts småbröd med vitlök i. I övrigt inmundigades bortj och blinier. Riktigt fint. Framöver ska vi åka nedåt mot spektakulära risterasser och Laos. Och malaria. Och japansk encefalit. En härlig hjärnhinneinflammation. Som vi saknar vaccinering mot eftersom den kostade 2000 spänn. 2010-04-11 - Kun Ming, Cloudland Youth Hostel - Värme Framme i solen och 25 grader i skuggan efter att ha övergett ett blötkallt Sichuan. På med shorts och sandaler alltså. Det här hostelet är finast hittills. Fint rum, säng och ligger på en lugn innergård med ett soltak. Med trådlöst internet på rummet är alla väsentligheter täckta. Det är torka här vilket eventuellt syntes på vägen hit. Vet inte hur det ska se ut normalt i provinsen Yunnan men hade nog väntat mig mer djungel. All natur man ser har spår av kultivering, terassodlingar mm. I södra Sichuan var det nästan lite djungelaktigt så grönt och fuktigt det var. Tåget gick väldigt högt upp så man åkte förbi en massa dalar och floder med små hus. Såg trevligt ut men vädret var väl inte det bästa. Fuktigt. Och kallt, inbillar vi oss. Är nu trötta efter nattåget och har också blivit förkylda i det alltför kalla hostelet i Chengdu. Här är det ivf varmt än så länge. Vi tror att kineserna tycker det är lite lyxigt med kallt inomhus. Det är väl antagligen för varmt större delen av året. Avsaknad av centralvärme/kyla och englasfönster känns dock hopplöst primitivt. Det står väl på agendan inför nästa ombyggnad av hela Kina kan tänkas. Stadsbyggnationerna följer ju annars ett givet mönster. Rivning av gamla kvarter, hutonger, nya skrytbyggen och pågående t-baneutbyggnad är väl det som märks mest. Även nya tågspår och stora boulevarder syns när vi reser. 10 514 km landbaserade kilometer säger Google Maps att vi åkt nu. Har visserligen inte kalkylerat med alla kringelikrokar på den kinesiska järnvägen, främst eftersom vi inte orkar ta reda på hur nattåget går. Där man ändå bara sover. Fortsättning 2010-04-12... Kall öl i solen är ett bra sätt att starta en måndag och veckan på. Idag planerar vi att ta oss till det Laosiska konsulatet här i Kunming för att ansöka om Laosiskt visa. Om det inte är för dyrt för då ansöker vi vid gränsen istället som man också kan göra. Men vi arbetar i förebyggande syfte för att slippa blåsningar vid gränsen. Vi tar Laos före Vietnam då landet verkar passa oss bättre. Vietnam tas dock sannolikt efteråt. 2010-04-07 - Chengdu, Loft Hostel - Funderingar Det är ju lite märkligt det där med att man sitter här på andra sidan jorden och fnular om andra resmål, typ Berlin. Kanske för att vi längtar efter pumpernickel. Eller iallafall grovt bröd, så där som man alltid gör när man reser. Kanske också för att det regnar nu och vi är långt från sol, bad och palmer. Visserligen står det en palm precis utanför fönstret. Den blommar, ungefär på samma sätt som en björk. Ellen har fått en tomat i sin müsli. "European breakfast" består annars mest av det vanliga brittiska äcklet. Men det går ju ned ändå. Kaffet här på hostelet är bra och den kinesiska maten väldigt god. Märks att vi kommit ned till Sichuan nu. Den mest kända kulinariska regionen i Kina. Vi är i Chengdu, huvudstaden i Sichuan-provinsen. Själva staden tror vi inte så mycket på då vi är lite trötta på städer nu. Det enda här vi vill se är världens största Mao-staty. Och insidan på restaurangerna förstås. Annars tänkte vi använda staden som bas för att se Sichuan-provinsen. Det finns några turer till nationalparker och pandor att bege sig på. Dock regnar det nu och kommande väder ser inte mycket bättre ut. Kanske gör vi vistelsen kort och tar oss ned till värmen. Södra Sichuan och Yunnan-provinsen längst ned har bättre väder. Det är torka där. Ur turisthänseende utmärkt väder antar vi. Även om nationalparkerna här ser fina ut så kommer vi ju komma söderut till andra sceniska vyer och med bra väder där vi hellre kan spendera tiden. Xi'an lade vi ned en hel vecka på. Det var inte meningen men Påsken överraskade oss något. På Hotellet vi bodde på sist blev det strömavbrott en kväll som varade i kanske en halvtimme. Vi var lite oroliga att det kanske börjat brinna eller då nödbelysningen tändes men var glada för att vi släpat med oss ficklampor. Det var alltså ett stort hotell med två byggnader på kanske 20 våningar som slocknade helt. En ny upplevelse. Sista dagen i Xi'an återfann vi turisterna efter att ha sluppit dem ett par dagar. Det var när vi gick till bjällertornet mitt i staden och tog en tur i muslimkvarteren och på stadsmuren. Det var varmt som en svensk sommardag så vi svettades ymnigt. Hade utsikt över bland annat en park där kineserna flög med drake och spelade pingis. Ungefär så där som man i amerikanska filmer/parker spelar schack stod det rader med pingisbord. I träden runtomkring var det fullt med fastnade drakar. Från Xi'an åkte vi Hard Sleeper i en vagn med kapacitet på 66 personer, där det alltså inte var stängbara dörrar emellan. Det gick förvånansvärt bra även om det var trångt högst upp. På tåget fick vi se en kvinna som smiskade sitt barn med ett träföremål. En sån där stor leksaks-penna som är rolig för den är stor eller något. Ungen var rätt odräglig så det var helt förståeligt, även om det hade varit olagligt i Sverige. Antagligen en sån där bortskämd enbarnspolicy-unge. Tågstationerna är fantastiskt korkat utformade. Den i Beijing var något bättre men denna i Xi'an hade underkapacitet. Det gick runt hur många tågvärdar som helst och skrek i megafoner om att folk inte skulle sitta ned i stationen. Meningen är att man ska sitta i väntrummen som är smockfulla med bönder som glor ögonen ur sig. Vi ställde oss i ett hörn och flyttade på vad vi tolkade som en skräppåse för att kunna göra det. Efter en liten stund kom en närsynt gubbe och började flytta våra väskor för att se bakom dem. Visade sig att skräppåsen var hans bagage så vi fick peka ut var vi ställt det. 1 meter ifrån oss. Man får alltså inte gå ned till perrongerna och vänta på tågen. De flesta kineserna väntade på det stora torget utanför stationen istället. Smart av dem. Dumt av oss att gå in för tidigt genom säkerhetskontrollerna som scannar bagaget och kollar biljetterna. En annan grej är att vagnvärden på tåget samlar in biljetterna och man får ett kort istället. Vet inte vad man ska ha kortet till men antar att biljetterna samlas in för att vagnvärden ska veta var alla ska av. Sen ska man lämna tillbaka kortet och få biljetten tillbaka innan man går av. Biljetten ska visas upp vid utträde ur stationen. Iallafall får kineserna göra det. Säkerheten är klart slappare för oss så vi hade antagligen inte haft något problem att bomba en station. 2010-04-02 - Xi'an, Caanan Hotel - Apropå vykort Vykort. De finns inte! Vi har visserligen inte tokletat men vanligtvis finns de ju överallt. Att de inte finns är ivf anledningen till att vi inte skickat några. Har köpt tågbiljetter till Chengdu på måndag alldeles själva. Vi ska sova högst upp men vi vet inte vilken typ av Sleeper det blev. Soft sleeper är med 4 personer i kupén och hard sleeper är med 6. Det var riktigt tjyvtjockt med kineser på stationen. 20 kassor öppna med kö till utgången på varje. Kom ändå snabbt igenom. Tydligen kan man inte beställa via internet, inte för många dagar i förväg och bara på den station man ska åka ifrån. Antagligen för att kineserna inte får resa som de vill i landet utan behöver tillstånd från ovan. Vi valde kassa 10 som var den enda där det stod "Ticket Office" då vi läst att det kan vara en speciell kassa för utlänningar. När vi kom fram byttes kassatanten ut till en som pratade engelska så iallafall vi förstod vad hon sa. Omvänt verkade värre. Vi har också varit på en Supermarket där de hade levande eller precis döda sköldpaddor, levande stora paddor, olika fiskar i akvarier och hela torkade ankor som hängde. Och så de vanliga vacuumförpackade hönsfötterna förstås. Det var en ganska stor supermarket, lite som Maxi, i flera våningar. Det fanns även lösgodis. Dock inte till hekto- eller kilopris utan halvkilopris och de olika sorterna hade olika priser. Så jag vet inte riktigt hur det var tänkt att man skulle göra. Vi hittade iallafall en liten färdigstoppad påse med både dill og dall. I en park föregick nån slags dans-gruppaktivitet under en gammal staty med hammaren och skäran. Dansen hade säkerligen inget med statyn att göra men kändes för oss ganska malplacerad där i parken. Det fanns också ett litet nöjesfält. Lite speciellt var att i de flesta attraktionerna kunde man åka pansarvagn. Typ som vid radiobilarna fanns det en radiobil som såg ut som en pansarvagn med små automatvapen man kunde rikta mot varandra. Något skevt i våra ögon. Har precis beställt mat via hotellets room service. De är ganska roliga kineserna. När man börjar tala engelska i telefonen blir det bara tyst och så hör man att de lagt ifrån sig luren och skrattar med nån annan i andra änden. Sen kommer det någon som ska kunna tala engelska och ursäktar sig för att han inte riktigt förstår. Men det går bra till slut ändå. Tror det går bättre när man själv inte helt behärskar språket, än ifall man skulle ha engelska som modersmål. Ivf är det mycket klagande på internet om de dåliga engelskakunskaperna men vi klarar oss bra. Vi pekar och skriver små lappar när det gäller saker som priser, datum och liknande. Överlag tycker vi ivf de verkar bättre än japanerna på engelska. Det här hotellet har nog varit fint en gång men är ganska risigt. Hälften av lamporna på rummet fungerar inte. Det ligger på en bakgata bakom hotell Hyatt. Det är ändå en del fina bilar utanför och små gigolos som parkerar bilarna. I vårt rum på nionde våningen kostar allt pengar. Både herrkalsongerna och de vibrerande kondomerna. Internet på rummet kostar 40 kronor om dagen. Det är för dyrt. Men vi fick ju iallafall ordnat ett rum för påskhelgen. Det blev nästan hälften så billigt att beställa på internet via booking.com än när vi först hörde oss för i hotellets reception. Rent mentalt tycker vi oss ha lyckats koppla bort de allra mest akuta besvären som boende, vidare resor och mat. Och faktiskt börjat kunna koppla av. 2010-04-01 - Xi'an, JinJiang Inn - Påskägg Idag har vi varit och sett den där lergubbe-armén. Vi tog lokalbuss 306 från tågstationen till museet för 7 kr. Inträde 90 kronor. Vägen mellan biljettståndet och ingången var någon kilometer kantad med shopper med förnödenheter. Såsom Cowboy-hattar, plastrobotar och skinn från döda djur. Vi blev inte så imponerade av lergubbarna. Såg mest ett ofantligt slöseri med resurser. 138 000 arbetare under 38 år skapade ett mausoleum för livet efter detta som skulle spegla den verkliga världen. Dessutom var det lite för mkt teaterspel. Särskilt med de utställda "autentiska" arkeologerna som i likadana rockar energiskt skärskådade fynden och flyttade omkring med lergubbarna. Vet inte vad som var så bra med det här? På vägen tillbaka fick vi möjlighet att gå igenom en annars obesökt park. Talldoftande och med utslagna syréner. I Xi'an har de bara bussar. De bygger en t-bana som ska vara färdig 2009. Står det. Det stannar 5 bussar åt gången med kanske 30 sekunders mellanrum men det verkar ändå inte räcka till. Tabellerna är bara på kinesiska så vi navigerar med vår knapphändiga karta. Kostar 1 kr för 6 hållplatser och dubbelt så dyrt om det är fler. Det har strulat lite med boende då vi upptäckt att det är påsk. Vi antar iallafall att det är därför alla hotell är fullbokade i helgen. Har nu ivf fått bokat ett annat i Xi'an som vid besök såg ganska flashigt ut. Men med väldigt blandade recensioner på internet. Bla att det ska finnas kondomer, vibrator och herrkalsonger på rummet. Verkar ju solklart vad man ska dra för slutsats av detta men vi har inte sett till några röda lyktor i distriktet. Nästa stopp är Chengdu i Sichuan-provinsen men det har varit sämre väder där så vi skjuter upp det lite. De uppges ha torka men det regnar ändå. Idag åt vi frukost på en kinesisk kedja. Tan Yang La eller något. Beställde en gryta med kyckling men fick små ålar i istället. Smakade som strömming med lite benigare ändor. En soppa innehöll vad som såg ut som testiklar. Det var det nog inte men vi vet inte. Fick även många olika soppor och drickor till. Ett litet litet glas med apperitif. Någon slags fruktigt vin. Tror vi satt med 3 glas var med olika drickor. Senare under kvällen var vi på ett ställe som i gatuplan bara var en trappa upp till andra våningen. Det visade sig vara ett ganska mysigt parställe där man satt i en varsin hammock och dinglade med utsikt över korsningen i stora fönster. Hänganordningarna var dekorerade med slingrande rosa plastblommor. Fick nästan samma tillbehör som till frukosten. Dvs majs-soppa, äggklägg, soppa och ris. De friterade räkorna hade skalet kvar. Helt OK men pillade iallafall bort huvudena. Ellens pizza var lite pajig men OK smak med tanke på på att Ellen älskar pizza. Som alla vet. Igår åt vi indiskt och fick utsökt service. Naanbröden var väldigt fina. Till förrätt fick vi nybakta papadam och friterad indisk ost. Rekommenderas. En hel indisk armé hade hittat dit. Det var nån slags indisk-kinesisk-amerikansk släkt som upptog halva restaurangen och stökade. Av kvarvarande hälft gäster var kanske hälften också indier. Vet inte riktigt vad vi ska göra i helgen ännu. Det ska bli 24 grader på söndag. Det finns faktiskt kinesiska pyramider utanför stan men har inte sett hur man kan ta sig dit och titta. Det var förvisso en pyramidliknande sak nära mausoleet så kanske tar vi den. Har inte sett så mkt av staden egentligen, mer än huvudgatan söder om stationen. Det finns ju en ringmur att cykla på och ett bjällertorn och ett trumtorn. I Lonely Planet pekar de ut de muslimska kvarteren och kinas första moské som något sevärt. Kanske. Vi är egentligen lite trötta på att se en massa skit som man ska se. Är lite mer sugna på värme och dricka drinkar på stranden. Om det bara hade funnits nån strand. 2010-03-30 - Xi'an, JinJiang Inn - Äventyr Idag har vi haft ett litet äventyr. För att se lite av landet valde vi transportmedlet buss från Pingyao till Xi'an. Det innebar att vi först fick ta en rickshaw till motorvägen där bussen stannade. Rickshaw-chauffören väntade in bussen med oss i en svart bil med några kumpaner. Vi var alltså inte i bilen utan utanför och lyssnade på deras skrän. Under tiden kom flera likadana svarta Volkswagen körandes och stannandes men vi kom på bussen utan vidare märkligheter. Själva bussresan gick hyfsat. Lite språkförbistring vid ett tillfälle när hela bussen skulle gå av och rasta. Vi frågade hur länge vi skulle stanna och fick "two" och två fingrar i luften till svar. 20 minuter senare kunde vi äntra bussen igen. De första offentliga toaletterna passerades med glans. Färden gick över ett oändligt skåneland med några avbrott av raviner och dalar samt en större flod som vi inte vet vad den heter än. Det var stora fält med odlingar till horisonten. Antagligen vete, men inte en enda traktor. Bara påtande individer här och där. Våren passerade utanför fönstret i Fast Forward. Väl framme i Xi'an hamnade vi på den östra buss-stationen en bit utanför centrum. Men det fattade ju inte vi. Med hjälp av solen tog vi ut korrekt väderstreck och lokaliserade den gata vi tolkade som huvudgatan. Efter en bit började det se väl risigt ut och vi tog av mot rätt håll mot centrum. Det var ju helt fel så vi gick långt längs med en gata med hyreslängor där det såldes mat, röktes, cementerades med mera. Detta bara för att hamna nästan utanför staden. Fick vända om och gå hela gatan tillbaka med all packning en gång till. Om vi inte verkade tillräckligt bortkomna första vändan kunde vi iallafall bekräfta intrycket den andra. Väl tillbaka på buss-stationen stod vi och var förvirrade en stund. Några barn tog kontakt med oss med fraser som "How are you", "Good afternoon", "Where are you going?" på helt OK engelska. Ungar i typ 12-årsåldern. Efter att ha samlat på oss en mindre folkmassa utan att komma någon vart fick vi till slut hjälp av en lärarstudent. Han betalade till och med bussen åt oss till den riktiga järnvägsstationen och inte den där godsstationen som vi hade hittat. Det är svårt att veta om man råkat ut för en hjälpsam själ eller en försäljare. Iallafall ville han öva på sitt engelska uttal och det fick han ju. Framme vid stationen fann vi snart rätt gata mha den minimalistiska kartan över Xi'an i Lonely Planet. För övrigt ganska usla kartor i boken öht. Det visste vi ju sen Beijing men inte gjorde vi något åt det. Nu sitter vi på Hotellet med det fräsigaste rummet hittills. Riktig dusch och så vidare. Internet bara i kabel men det får duga. Har tagit en puttnudel efter att ha ätit bullar och chips förutom frukost hela dagen. Klockan är nu ca 18.00. Beskriver ju detta ganska oförblommat och så illa är det väl inte men vi har inte etablerat rutiner för matintag på resande fot ännu. Förutom ett väl tilltaget förråd av puttnudlar och snickers förstås. Resande så här kan sannolikt rekommenderas som bantningskur. Fortsättning senare på kvällen.. Nu har vi kalasat på en hotpot, den kinesiska motsvarigheten till fondue. Och blivit utskrattade på kuppen. Vi valde på måfå ett ställe som luktat gott vid förbipassering tidigare under dagen. Detta var fullt med det lokala klientelet, inga andra turister. Vi lyckades få in en engelsk meny och beställde lite ditt och datt som lät gott för några kronor styck. Bland annat rullar med kött, "small ovls" och "pung sauce". De små ugglorna var små inplastade fiskar som vi inte vågade oss på. Pung saucen vet vi fortfarande inte riktigt vad den smakade men den var OK. Sesam sauce var bättre. Själva Hot poten bestod av två såser, en stark och en mild där vi nästan bara kunde äta den milda. Som vanlig fondue la man i kål och annat mumbojumbo som buljong även om själva jongen var fixad redan från början. Några unga kineser tyckte vi var skitroliga och skrattade gott åt oss. Någon annan hjälpte oss beställa, då man skulle gå fram till katedern och lämna in sin ifyllda meny. Vi fick inte fason på om det vi beställt var "OK" eller såg helgalet ut så vi fick helt enkelt bara köra. Det godaste var kanske egentligen små "buns". Dvs små rismjölsbollar som är lite blandning mellan kaka och skum i konsistensen. Tofu var även tacksamt då det ju inte smakade så mkt mellan varven. Summerat är vi nöjda med kvällen då vi bara flanerade in och fick beställt ett helt bord med diverse godsaker inkl rusdrycker för hela 33 kronor. Xi'an har hittills gett ett trevligare intryck än Beijing. Inte alls många "Hello Hello"-fikon utan mer som en stad som faktiskt är till för invånarna, och inte bara en kuliss för utomstående. Kvällen är ljummen som en svensk sommarkväll och vi kan äntligen klä av oss lite. 2010-03-28 - Pingyao, Harmony Hostel - Framme i Pingyao Framme på hostelet 6 på morgonen efter nattåg med ett gammalt kinesiskt par i kabinen. Mannen låg och rosslade slem halva natten och de kunde börja prata när som helst. Man får ju bara ta det. Vi förmodar att kineser verkar så oborstade eftersom de inte ens är en generation från landet. Rummet här var väldigt sött med nån slags traditionell kinesisk säng. Den är hela 3x2 meter stor. Det är ett litet bord som är placerat mitt på sängen och det är små hyllor infogade i väggen som nattduksbord. Det bästa är förstås trådlöst internet på rummet. Icke att förakta! vi fick "free pickup" i ett fyrsitsikt tuktuk-liknande fordon från stationen. Pingyao är alltså en mindre liten by med så kallad traditionell bebyggelse. Färden gick genom kolmörka gator som ivf såg mysiga ut på natten. Vi får väl se vad för blingbling de plockar fram åt turisterna imorgon/idag. 2010-03-26 - Beijing, Leo Hostel - Sista dagarna i Beijing Igår var vi på muren. Blev vallade av en liten bergsman som bodde i en liten by i ett litet hus. Det var Hostelets "Secret Wall Tour" som vi bestämde oss för var ett säkrare kort än att hoppa på något av alla erbjudanden på stan. Har hört att de kör folk via alla möjliga Silk Stores mm för att bekosta turen. Dvs de får provision eller något om man köper. Själva muren var alltså delar som inte ska ha blivit restaurerade, även om vi såg att de lagat trappor och liknande på vissa ställen. Det var en liten grupp på kanske sju stycken och vi såg ingen annan på den 3-timmars vandring som företogs upp- och nedför muren. Färden dit gick i en minibuss utan bälten men föraren körde ganska bra. Inte så där helgalet som man hört talas om utan mer som en småbarnspappa på valium. Det var brant och halt att framförallt gå upp och ned till muren då snön låg kvar på nordsidan av bergen. Annars är vi nöjda med turen. Idag var vi och letade efter "Beijing Underground City", som byggdes under anspänningen mellan Sovjet och Kina under 60-70-talet. Det visade sig vara stängt, "Maybe open next year". Runt omkring rev de hutonger för fulla muggar. Det ser iofs ut som skit från början men antagligen kan det jämföras med rivningen av Klara-kvarteren i Stockholm. Istället bygger de stora estrador med kulissbyggnader. Hela centret framför Qianmen gate är som en film-västernstad, dvs välfanerade kulisser framför smutsen. Något att visa upp för turisterna, inklusive det egna folket. Vi undrar lite var de tidigare bosättarna tar vägen när deras gamla hus rivs. Kanske till förorternas miljonprogram. Vi tog också en tur förbi "CCTV building". TV-högkvarteret. Nåt slags arketoniskt under av en skyskrapa som ser ut ungefär som två upp-och-nedvända på sniskan sammanfogade L. Lite mer intressant var ändå den fullkomligt utbrända skyskrapan bredvid. Det var i lite finare businessblocks så det var fullt med kontorskineser som vi lyckades sammanstöta med i eftermiddagsrusningen. I sig lite av en upplevelse. Fungerade dock ganska bra även om T-banorna, som går i 3-minutersintervall, var smockfulla. Tunnelbanan är annars bra och själva tunnlarna är nästan spikraka. För 2Y, ca 2 kr, kan du åka så långt du vill. Tror vi. Någon dag, minns inte vilken, var vi på en nattmarknad som visade sig vara en turistmagnet mitt på värsta shoppinggatan. i Shoppingkvarteren var allt nytt och fräscht, med bred gågata, neonljus och Rolexaffärer. Var lite oväntat. Själva nattmarknaden bestod av ett långt stånd där likt klädda månglare saluförde sjöstjärnor, ormar, gamla pungar, kräftor och annat läskigt på spett till allmänt begapande. Vi köpte inget. Och så började det regna. Snickers äter vi. Flera om dagen. Trots att du kan få en måltid för samma pris som en Snickers. Tydligen är de minsta mynten gjorda av plast, men vi har inte sett något sådant ännu. De ska finnas i de allra fattigaste regionerna. De har dock en sedel som har motsvarande värde som en tioöring. Den är i princip oanvändbar och accepteras därför inte överallt. Vi har också hittat en supermarket där de slår in varorna så man slipper pruta. Precis som på Konsum. Priserna är helt OK, 0.5 liter cola för 2.30. Vi äter nudlar varje dag då det är billigt. 5Y och uppåt när man äter det ute. Sparar lite på kopekarna här där det är dyrare än söderut. Vilodag har vi på sistone haft varannan dag ungefär. Det är tröttsamt att gå omkring i staden och trots att vi är lite småstressade då tiden är begränsad så är det mycket vi prioriterar bort framför att ligga eller sitta på hostelet och bekväma oss. Idag har vi haft vilodag lite halvt. Varit vid Temple of Heaven och sett kineser hålla massgympa tillsammans. Småskrämmande. De sjöng också opera och spelade märkliga instrument. Nån sorts munspel med orgelpipor som lät lite som dragspel. Annars satt vi mest och solade oss i parken. Imorgon tar vi nattåg till Pingyao. Ett världsarv som ska vara en av de bättre bevarade gamla byarna med intakt ringmur. By såtillvida att där bara bor nästan en halv miljon människor. Men det gamla bycentret sägs alltså vara bevarat och där ska vi bo. Tror att det kommer vara lite turistfloj men vi har inte planerat så mycket för det. 2 dagar ska spenderas där innan vi far vidare mot Xi'an. Det ska bli lite läskigt att dela tåg med vi-vet-inte-vem. Men vi spelar säkert med en lyxigare soft sleeper. Alternativen är hard sleeper och hard seat. 2010-03-23 - Beijing, Leo Hostel - Tiden hittills summerad. Eller iallafall det vi kommer på just nu.. Idag har vi kollat på den Förbjudna staden och Himmelska Fridens Torg - Tianmen Square. Rejält stort och gått omkring hela dagen. Trots en vanlig tisdag eoner med kinesiska turistgrupper som väller in över väggarna. Eller kanske inte så farligt. Mest lite kul. Två stycken ville ta bilder av oss. Den ena bugade vänligt efteråt och de andra drog ned mig (Andreas) så att jag inte blev så lång i jämförelse med dem och antagligen hamnade utanför kortet. Även varit i en av de 3 högre punkterna i Beijing - som annars är känt för sin flathet - parken Jingshan Qianjie. Sevärt var förstås utsikten över hela Förbjudna staden och en stor del av Peking men ännu roligare var ett träd där en kejsare skulle ha hängt sig på 1600-talet. Trädet såg alldeles för ungt ut för att vara 400 år gammalt men var ändå beundrat av en hel uppsättning turistande kineser. I en av pagodorna stod att läsa om den onda 8:e alliansarmén (ungefär hela Europa) som sprungit iväg med en gyllene buddha-figur under 1900-talets plundring av Beijing. Säkert sant att det var mycket som försvann då men annars är det svårt att veta vad man ska tro på. Kanske får besöka ett historiskt museum för att se mer som de onda västerlänningarna ställt till med. Förutom då att köpa sitt billiga skit från Kina som varken har fungerande arbetsskydd- eller miljölagar. Apropå det var det en fullständigt handlös man som tiggde i en av alla undergångar - dvs "undergångställen" som finns under de breda estradorna i Beijing. För att återknyta till början av förra meningen ska det ha förlorats sisådär 40 000 fingrar i kinesiska fabriker under 2006. Förfärliga fakta. Men ska're va billigt så ska're. Ellen inflikar att vi köpte en 0.5 liter Coca Cola för 4 yuan, ca 4 kr, idag. Billigast hittills och det mitt i den Förbjudna Staden. För övrigt blev vi lurade på hela 10 kronor i växelpengar igår. En omtumlande upplevelse och den första dylika. Räknar med flera. Igår var vi också på en Roast Duck Restaurant. Och åt inte Roasted Duck. Men annars genuina räkchips, springrullar och den speciella sås som man brukar ha till Roasted Duck (Pekinganka). Alla tre slog allt vi tidigare smakådat av dylika. Vi åt även andra varianter av anka med inkluderade fettränder (som Ellen pillade bort). Är fortfarande lite skeptiska till den rådande fritidsgårdsstämningen i Hostelets lounge. Annars är personalen väldigt tillmötesgående och trevlig. Gjorde till och med ett oväntat uppmöte på tågstationen. Som de resvana vagabonder vi blivit tog vi dem förstås först för bedragare, trots rätt hostel uppgivet och en lapp med ELLEN OLSSON. Det var nog tur att de räddade oss för ett par andra svenskar som också åkt tåget såg vi senare springa hals över huvud med sex säljgalna kineser i släptåg på stationens torg. Jag (Andreas) har börjat ha huva på mig för att inte väcka uppmärksamheten hos alla dessa generösa riksha-förare och självutnämnda tour guides. Den ena med de bättre erbjudandet än den andra. Hela tiden. Iallafall precis vid turisthålen. Har sett andra västerlänningar som använder samma strategi. Med både huva och solglasögon. Ryssland. Vilket fantastiskt förfallet land. Grått och koleldat. Särskilt regionerna runtomkring Moskva verkade fattigt. Med start i ryska Karelen där folk bodde i små hyddor på 4 kvadratmeter. Lite överdrivet men byarna såg ungefär ut som ett gäng skandinaviska kolonilotter. Det såg dock finare ut ju längre österut man kom och särksilt trakterna kring Bajkalsjön verkade klart besöksvärda. Även om den enda husfärg vid sidan om betonggrå som finns i Ryssland är mintgrön. Vet inte vilken överallt tillgänglig källa som kan användas för att få fram denna färg. Eller om det möjligen var den färgsom tillverkades under den sista sovjetiska femårsplanen. Mongoliet var väldigt platt och vi sov nästan hela dagen landet passerades. Lyckades dock tidigt på morgonen kliva av i Ulan Bator samt se gobiöknen och någon station till. Förutom allt det grå och bruna på vägen är det ju stationerna man ser. Flera av dem passeras mitt i natten. Av de tandlösa tanterna som sålde matvaror på perrongerna köpte vi många godsaker. Som till exempel kålpiroger, blinier innehållandes sur vit gegga eller grått kött och ris. Det blev mycket pulvermos och puttnudlar på tåget mha vagnens samovar. I tågets restaurangvagn var det inte så fett. Eller det var väl djävligt fett. Blinierna var finast. Smakade inte riktigt som blinierna fam. Kjellin skvalpar ihop hemma utan mer som vanliga pannkakor. Vi diskuterade saken med ett par engelsktalande och kom fram till att det borde bero på "the powder", eller "the flour" som britten föreslog som rättelse. Moskva var lite frätande till odören. Kanske beroende på en begynnande förkylning, tack vare den generösa tilldelningen av kyla som kom oss till dels här. Annars också enormt stort. Mest förvånande var dock det faktiskt inte alls otrevliga bemötandet vi fick från de flesta ryssar. Efter en något uppskakande inledning där vi - redan halvt hugade inför ryssar öht efter åratal av antirysk propaganda i svensk press - väsandes efterfrågades "PASSPRT" av en stressad vagnvärdinna. Utan att för den skull bli mindre skrämda av tanken på att försöka fylla ut det helt på ryska formulerade byråkratiska underverket "Custom Declaration Form". Detta var dock icke nödvändigt om man hade mindre än 10000 USD kunde vi läsa i en medsnodd blankett från en finsk reseagentur som vi hittade på en restaurang. Med bilder och allt. Den infon hade vi gärna fått från vår egen agentur. Vi har faktiskt också lärt oss dekryptera kyrilliska skyltar. Mycket tack vare ord som Cafe Latte [på ryska] och Moskva. Det var mer eller mindre tvunget efter att ha stigit av tåget i Moskva och skulle hitta rätt tågstation för kvällen bland de tre som var kring ett och samma torg. Väl på stationen lyckades vi lämna in väskorna hos en deprimerad ryss i en liten källare som var "Always open". Även om vi inte en enda gång blev antastade av varken tiggare eller enträgna försäljare i Moskva kändes det inte helt tryggt att visa upp värdesakerna offentligt så det blev kanske mindre bilder än önskat. Dessutom förskräckligt kallt att man helst höll sig inomhus i något av de underjordiska köpcentren. Tunnelbanan var väl inte så väldans fräsig sådär som man hört men ändå ca 38x bättre än Londons trånga mullvadsgångar. Väldigt effektiv och fantastiskt frekventerad med tåg var 3:e minut. Inga biljettautomater utan bara rader med gråa tanter i "Kacca". Arbetslösheten torde vara högre i Sverige där automatjobb faktiskt utförs av automater. Även om det hade varit svårt att visa upp två fingrar för att få betjäning av en automat. En annan spännande upplevelse var när vi lämnade ryssland var att vi faktiskt skulle fylla ut "Custom Declaration Form". Fastän vi då hade läst att vi inte skulle göra det. Detta uppdagades förstås inte förrän den bistre korpulente ryska gränsvakten slog ut med armarna och utropade NIET NIET. Fick dock faktiskt bra hjälp att fylla ut formuläret även om det verkade helt onödigt. Och heller inte var nödvändigt i någon annan gränskontroll. I Den mongolska fyllde vi i den men behövde inte lämna in den. Tror också att de mongolska gränsvakterna var trevligast då de till och med önskade trevlig resa. Inte till oss då men till grannkabinen. Detta är ivf vad vi uppfattade i vårt något omtöcknade sömndruckna tillstånd. Alla gränser passeras ju två gånger, eller med två kontroller, så kring Mongoliet spenderades de två sista kvällarna i rad i gränskontroller och vagn-underredesbyte. Det senare eftersom spårvidden skiljer sig mellan Ryssland+Mongoliet och Kina, som kör samma som (väst-)Europa. Det var en fantastiskt stor Finlandsbåt. Har aldrig varit på en sån fet båt förut. Hela innandömet var som ett kasino. Även om vi aldrig varit på ett kasino så måste det iallafall se ut just så. Båten gav oss även bra vyer över både Stockholms utlopp och Helsingfors inlopp även om vi halvt förfrös på kuppen. Efteråt upptäckte vi givetvis att man från insidan av båten kunde sitta i en stängd bar och se ut över hela skärgården. Dock missades Vaxholms fästning. Vi tror att det blev för mörkt innan vi kom dit. Men fick se världsarvet Sveaborg vid Helsingfors inlopp istället. Finland. Otto. Vi åt en god vitlökslunch. Ja, det var inte bara vitlök. Men mat med vitlök i. Trumvirvel. Helsingfors påminner väl lite om både Stockholm och Oslo. Kul med alla svenska skyltar och alla som pratar muminsvenska. Vi skulle gå på det historiska museet men det var stängt måndagar. Det var också armemuseet i Moskva och Stalins Bunker som man där kan besöka. Priserna i Helsingfors ungefär samma som i Sverige. Kanske lite högre. Nu är det sent och på slutet har vi tappat inspirationen lite. Kanske skriver mer om gången tid, kommande tid. 2010-03-16 till 2010-03-22 - Digitalisering av notater från Transmongolska Perm ser faktiskt ut som en riktig stad i Europa och är sista gången vi är vakna på ett europeiskt stopp. Ellen vinner i Yatzy (fuskar antagligen). Varmt & gött. 24 grader i tåget. Dag 3 - lite bättre med ryska snuvan. Ellen har ont i halsen men är oslagbar i Yatzi. Man går runt och luktar skinka hela dagarna pga eldningen i tåget. Väntande godståget hade pansarvagnar i lasten. Duscha i varmvatten kan man göra men det är bara en stråle. Dag 4 - börjar kanske bli lite segt. Men igår hade vi nog bara tråkigt i 20 minuter. Ellen köper blinier av tandlösa tanter. I blinierna är/verkar det vara sur gräddfil samt ris och grått kött. Ganska torra och äckliga tyvärr. Snyggaste huset hittills (illustration saknas) Vi måste ha C-vitamin med oss nästa gång. Tex russin och/eller havregrynsgröt. Alla djävla turspel. Nästa gång får vi ta något där den slugaste vinner. Dag 5 - Bajkalsjön, bergskedja med snöiga toppar och en ryss i grannkupén. Börjar redan ogille kineserna. Ivf på tåget. Vet inte om de är otrevliga men de försöker ivf inte vara trevliga. I Ulan-ude ser vi en fabrik eller kolkraftverk som bolmar ut kolsvart rök. Smogen kommer emot oss i sjok. Gränsen Ryssland/Mongoliet - Vi missar fylla ut "Customs Declaration form" och får fylla ut det under översyn av en stressad rysk gränsvakt. 20:46 - klara med ryska gränskontrollen. 21:06 - Fortf ingen toalett tillgänglig. Antagligen inte förrän efter mongolska gränskontrollen. 21:50 - Mongolska gränskontrollen påbörjas. Ellen har fått kissa. 23:50 - Äntligen rullar tåget. Vi festar loss på lite potatismos och mjukost då vi fått knapert med föda. Dag 6 06:32 - Lite försenade ser vi Ulan Bators förorter. Fler lampor här än en vanlig rysk stad. Tågvärden säger alltid "10 minutes" om man frågar hur lång tid tåget stannar. Stämmer ju såklart inte alltid. Ellen är fortf lika snuvig. :( 14:04 - Tonfisken uppäten. Bara en ölkorv kvar att dela på till nästa måltid. Ellen bättre nu :) 15:04 - Ellen går ut ensam i Mongoliet. 18:57 - Dags för en kväll av gränskontroller igen. 20:40 - Klara mä Mongoliet! 21:00 - Start på kinesisk kontroll. 21:20 - "free meal ticket" till restaurangvagnen löste våra matproblem. Frukost 07:00-07:30. och lunch 10:30-11:00. 01:04 - Nu går tåget igen. Genom Kina. Underredesbytet gick förvånansvrt snabbt och man satt kvar i tåget under tiden. Dag 7 11:27 - Maten i magen. Nån brun sås med kål, en köttbulle och ris.

Större karta Bilder från resan